Weezer - Pinkerton

Weezer – Pinkerton

punk-pop, alt rock

Avfärda inte Weezers som ett skrållband alá Sum 41 eller liknade som jag var dum nog att göra innan. Likheterna slutar där de inte ens började från början. Dela likheterna med noll och du får summan. Förlåt, dåligt skämt. Bra. Kan kanske sägas att det är hård? Lite åt det hållet iallafall. Absolut inget growl utan det är vanligt standardbandspel. Du har Herr Gitarr som slänger ut häftiga riffs, Farbror Trumma som slår på likt en alkoholiserad norrlänning var fru var otrogen och Bror Bas håller käft men finns nånstans där i bakgrunden. Sen en sexig frontman med en acceptabel röst. Det är Weezers, som trots detta låter förvånandsvärt bra.

http://www.mediafire.com/?vzlmniamztu

The Smashing Pumpkins

The Smashing Pumpkins

grunge, alt rock, indie rock

Det enda band som kan sättas över Nirvana i grungesammanhang är The Smashing Pumpkins. I Nirvana var det Kurt Cobain som styrde och ställde. Smashing Pumpkins hade frontmannen Billy Corgan. Där Nirvana oftast drog åt det mera polerade och lättsamma soundet, om det nu ens går att säga så om grunge, så var Pumpkins mera metalinriktat. Det blir såklart en perfekt matchning till Corgans röst, som verkligen inte är någon skönsångare av rang. Kvalitéer, som brukar betraktas som klassiskt bra för en sångare att besitta, saknar han nästan helt. Hans röst kan nästan beskrivas som en rasp, en slö såg eller något annat rostigt verktyg. Däremot så finner den verkligen sitt rätta forum i deras musik, eller kanske, deras musiken finner sitt rätta forum i hans röst. En sort harmoni finns mellan musik och rösten här som gör att det funkar på ett bra sätt. Texterna är inriktade sig på tonåringar med all ångest och problem som medföljer att växa upp. Det blir dock alltid sekundärt i Pumpkins fall eftersom det som alltid slår en är derasmusikaliska färdighet, då främst i användning av gitarrer.

Gish är deras debutalbum, släppt samma år som Nirvanas Nevermind. Bortsett från den charmiga dream pop-låten Daydream så är det distortion-gitarrer som styr plattan, till en mindre del än det skulle få senare. I Am One är en av de bättre låtarna de någonsin har släpps. Resterande kan kännas rätt så platta, undantaget ett fåtal andra.

http://www.mediafire.com/?miew40wzyk5

På Siamese Dream har de fått ett par år att jobba på sitt sound och hur de vill låta. Resultatet blir en raktigenom förbättrad, uppgraderad skivan. Flertal klassiska hits såsom Cherub Rock, Today och Disarm. En av 90-talets största alt rock skivor.

http://www.mediafire.com/?mdqdqyv3dyo

Hur då försöka toppa Siamese Dreams? Två år tog dom återigen på sig för arbetet med skivan och det som släpptes kan verkligen klassas som ett mastodontsprojekt. Mellon Collie and the Infinite Sadness är ett dubbelalbum där de verkligen ger oss 100% av deras register. Det hela känns nästan som en komplett diskografi över bandet. Mycket njutbart, om än inte samma genomgående perfektion som Siamese Dreams besitter.

http://www.mediafire.com/?24zhygugnz1

The Verve - A Northern Soul

The Verve – A Northern Soul

alt rock, space rock, britpop

Ett band som ofta har hamnat i britpop-facket och blivit sönderspelad via låtarna – The Drugs Don't Work och Bittersweet Symphony – har så mycket mer att erbjuda än det uppenbara. Tillskillnad från deras största skivsucce, Urban Hymn, så innehåller A Northern Soul ett betydligt mera rockigt sound med influenser och inspiration från shoegaze och spacerock. Det som ger mest kraft åt musiken här är kontrasten mellan Richard Ashcroft känsliga, gnälliga röst med de upprikta texterna och det explosionsliknande gitarrspelet de har på vissa låtar. Några av deras bästa rocklåtar återfinns här iform av New Decade och This is Music. Topplåten History, som är en av bättre ”hjärtskärande” låtar som har gjorts har sitt hem på skivan också.

History

I've got to tell you my tale

Of how I loved and how I failed

I hope you understand

These feelings should not be in the man

http://www.mediafire.com/?3mxmm0vmjez

Tom Waits - Alice

Tom Waits – Alice

singer/songwriter, spoken word/poetry, exp rock

Tom FUCKING Waits. Allt han gör förvandlas till guld. Hade faktiskt velat höra Tom göra en cover av nån David Guetta-låt bara för att bevisa min teori. Ett fåtal låtar med upptakt resten lugna ballader om hans vanliga sinnesrika karaktärer. Albumet kommer dock aldrig i närheten av hans topskikt där Swordfishtrombones, RainDogs och Bonemachine regerar tämligen ohotat. Det här är mera i riktningen mot hans tidiga karriär där lugna kärleksballader spelar en större roll än muttrande texter om mörka tingest med exp.musik. Resultaet blir därefter. Hans tid som kärleksfull jazztrubadur är över sedan längesedan. Act accordingly.

http://www.mediafire.com/?3dzblewttme

Primal Scream

Primal Scream

acid house, dance-rock, electronica, alternative rock

Eftersläntarna och sammanfogarna Primal Scream var ett av de mera tongivande banden under 90-talet. De stod aldrig för det poppiga och moderna i Blur eller den tonårsdrivna ångest som Smashing Pumpkins stod för. Primal Scream drogs åt ett annat, märkligt håll, nämligen en rejäl blandning av rock och dansmusik. Band som New Order var stora under 80-talet då ny, modern dansmusik introducerades för en ny publik. Musiken var till stor del driven av elektroniska inslag i poplåtar med mycket bas. Primal Scream tog detta till en ny nivå med deras blandning av engelsk punkmusik med influenser av house och elektronica. Musiken blev nu mera rå än tidigare, samtidigt som man kombinerade det mest dansanta av dessa genrer. Samplingar från gamla filmer blandades in i musiken på ett makalöst sätt. Ravemusik blev populärt för allmänheten. Här har dagens artister tagit stor inspiration ifrån, t.ex. Lady Gaga som till stor del gör sin musik på samma sätt. En stor skillnad är texterna. För Primal Scream så är texterna sekundära, orden ska vara lätt ihågkomna och ha en cool impakt. Sångaren har aldrig en stor roll i deras musik och när han får det så blir resultatet sämre. Musiken ska spelas högljutt och är perfekt för livespelning med dess otroligt uppjagande tempo i vissa låtar. Ecstacyknaprande, hippa Engelskmän stod oftast för Primal Screams supportskala under tidiga 90-talet. Numera så lyssnar man på dom för att få en inblick i ett av 90-talets mest intressanta band med ett av de mest rockiga och samtidigt mest dansanta sound under den perioden.

Screamadelica

Utkommen 1991. Väldigt nytt för sin tid. Ett mera avspändt sound än de senare. Dansant punkmusik.

http://www.filestube.com/450471b7a71a530403ea/go.html

Vanishing Point

Utkommen 1997. Här försöker de få tillbaka sin tidigare cred med ett sound som är en anning mörkare.

http://www.mediafire.com/?xxzgdxgynbn

XTRMNTR

Utkommen 2000. Mindre dansant, mera oväsen, mera rockigt. Tunnelbanemusik.

http://www.mediafire.com/?t0ydtky0mt3

Moby Grape – Moby Grape

Moby Grape – Moby Grape

rock & roll, country-rock, classic rock

Klassisk rock. Papparock. Kalla det vad du vill men här är ett av de mest ultimata album inom denna ”genre”. Alla låtar är verkligen perfekta utan den första Hey Grandma som jag tycker är lite för tjatig och tråkig. 8:05 är en av de bättre lugna rocklåtar jag har kommit över, enkel samt med underbart gitarrspel. 

http://www.mediafire.com/?jktzyznmq1x

Mars Volta – De-Loused in the Comatorium

Mars Volta – De-Loused in the Comatorium

exp-rock, post-rock, post-hardcore

Ser man denna musik bara till hur det låter så är det fantastiskt. Man bjuds på en väldig variation av olika musikstilar såsom progressiv rock och post-rock. De två drivande bakom Mars Volta, Rodriguez-Lopez och Bixler-Zavala, var tidigare i det post-hardcore bandet At the Drive-In. Musiken där var mycket mera enkelt uppbyggd, där väldigt stor del av fokuset låg på att göra det så kraftfullt och argt som möjligt. Med detta band så fullbordar de egentligen sina artistiska banor genom att först gå från ett ”vanligt” band till ett mera experimentiellt. Rejält skrikande gitarrer med en rejält skrikande röst får man kastad mot sig här. Gitarrsolon som man aldrig hört förut och ljud man inte trodde kunda komma ur detta instrument blandas med rejält surrealistiska texter. På sina ställen så blir det verkligen för mycket nästan då det inte ens beskriver något utan snarare bara används för att orden i sig låter bra. Bixler-Zavala, som textskrivaren heter, verkar ha en riktig böjning för det kryptiska i musiktexter där man knappt kan fatta vad en enda låt egentligen handlar om. En aning har man alltid dock, eftersom detta är ett konceptablum som i grund och botten handlar om en resa in i komats mysterium. Själva hävdar dom att alla låtar på sitt sätt beskriver och berättar om hur koma kan upplevas, vad som egentligen sker och äventyren(!) som koma erbjuder. Eftersom nu Bixley är rejält skruvad så blir resultatet väldigt vagt och svårförklat. Den som framförallt skiner är då Rodriguez-Lopez som är den drivande bakom musiken. Man bjuds verkligen på en resa som man sent kommer att glömma. Jag vet verkligen inte hur många gånger denna skiva har gått rundgångar i mitt huvud men för den delen så förstår jag fortfarande väldigt lite av det lyriska budskapet. Men det övriga i produktionen är rejält coolt.

http://www.mediafire.com/?byvmisnntdm

The Killers - Hot Fuss

The Killers – Hot Fuss

alternative pop/rock

Man kan säga att detta är alla kommersiella radiostationers drömskiva. Alla låtar är klatschiga och lättlyssnade med gitarrdriven synthmusik och andra drag för att enkelt känna igen en låt på momangen. Som vanligt med denna sorts av musik så får man fnatt när man har lyssnat på det några gånger och börjar då bli riktigt irriterad på skiten. Tidigare gillade jag The Killers, nu har överkonsumption av dom fått mig att inse att det verkligen inte är bra och bara är gjort för att låta klatschigt. Inget nytt, inget eget och absolut inget som håller i längden! Med det sagt så är den rätt optimal de första genomlyssningarna.

http://www.mediafire.com/?2zyzaru3z2z

The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble – Here Be Dragons

The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble – Here Be Dragons

exp-jazz

Vad gillar man mest; Deras flummiga namn eller flörten med internethumor i form av skivnamnet? Detta är en sån skiva som sticker ut så mycket från vad som anses att vara normalt att den nästan borde ingå i skolundervisningen. Soundet har du förmodligen inte hört förut. Innehåller element av progressiv jazz, frijazz, ja, faktiskt det mest som har med jazz att göra. Experimentiellt kan man med ett ord beskriva det hela. Med detta sagt så tycker jag faktiskt att det inte är särskilt bra. Dock så är spännande och flummigt ingen dålig combo!

The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble – Here Be Dragons

David Bowie - Heathen

David Bowie – Heathen

art rock, electronica, pop/rock

Bowie behöver aldrig någon introduktion. På denna skiva glider han tillbaka till musiken han gjorde i 70-talets slut med den omåttligt populära Berlin-triologin. Han har ständigt förändrat sin inriktning och vad för musik han gör under sin artiskarriär. Nu var det dock länge sedan han ens har försökt, kanske av den enkla anledningen att han inte har något mer i sig. Då tar han sig istället tillbaka till tiden då han var den artisten man lyssnade på för att få det nyaste, för att få det mest konstnärliga, den mest skickligt gjorda musiken som fanns. Trots att han gör en så uppenbar sväng tillbaka så blir man inte besviken. Under 90-talet så släppte han knappt en skiva värd att lyssna på, med undantag för Hours, men här får skivan en mening igen. Albumet besitter dock inte den sammanhängande känsla och genomgående bra låtar som den klassiska skivan Low har. Topparna – Sunday och Slow Burn – blandas med skräpet, framförallt 5.15 The Angels have gone och I Took a Trip on a Gemini Spaceship på den igenomgående ojämna skiva. Där Bowie lyckas behålla just detta artistiska, det minimalistiska samspelet mellan trummor, enstaka gitarrslingor och moderna ljud så låter det fantastiskt. Rösten är heller inget att klaga på. Den har blivit mörkare men inte fått en riktig whiskeyton som t.ex. Dylan har odlat fram. Skivan innehåller dessutom två covers, dels Neil Youngs I've been waiting for you och Pixies låt Cactus. Pete Townsend och Dave Grohl bidrar till albumet med gitarrspel. Bowie är en som de flesta musiker vill sammarbeta med och varför skulle dom inte göra det? Fortsätt göra musik, Bowie, med flera sammarbeten av nya artister t.ex. Jack White. Än kan gubben nämligen producera och göra underbar musik.

http://www.mediafire.com/?tzwvjtzydht

Faces - A Nod is as Good as a Wink.. To a Blind Horse

Faces – A Nod is as Good as a Wink... To a Blind Horse

Rock & Roll, Hard Rock

Under 60/70-talet så stod Beatles för det poppiga, The Rollings Stones för det rockiga och The Small Faces, eller Faces som deras senare namn blev, för hårdrocken. Musiken var smutsig , opolerad och skrikig med en klar inriktning på sex & droger med sina skrålande gitarrer och kraftfulla texter. En utav tidernas mest manliga rocklåtar återfinns här – Stay With Me – där textrader finns som skulle kunna få vilken feminist som helst att självantända. Samtidigt så finns en annan bild av Faces som man hör i bl.a låten Love lives here där det inte så oväntat handlar om uppbrott från kärasten. Det som är mest spännande med skivan är dock att Rod Steward återfinns som sångare här. Detta var alltså då innan han lämnade den rockiga bakgrunden för att göra smörmusik för pengar och kändisskap. När man hör honom här så ångrar man verkligen beslutet han tog för hans röst passar verkligen perfekt in i denna kavalkad av 60/70-talsrock.

http://www.mediafire.com/?2scxxjeajko

The Mountain Goats - Get lonely

The Mountain Goats – Get Lonely

indie rock, lo-fi, alt singer/songwriter

Snubbens röst skär verkligen in i en. Varje ord han säger sätter sig direkt i huvudet. Det är verkligen omöjligt att inte lyssna på vad han har att säga och direkt känna sympati. Det är enkelt producerat med gitarr och enstaka, sorgsna toner till denna skära röst. Det jag saknar är dock variation, av någon grad som t.ex. mera annorlunda texter. Skriver och framför man musik så nedstämd som The Mountain Goats så ska texterna helst passa in i en poesibok. Det blir mest upprepning på upprepning här och frankly så tröttnar man på det efter några låtar. Om Conor Oberst hade skrivit texterna till denna röst så hade jag brytit ihop direkt, så stor potential har denna skiva. Det hade kunnat vart ett av årtiondets bästa skiva men får nöja sig med att vara en långt över average skiva men utan den där knuffen som saknas mot toppen.

http://www.mediafire.com/?tcmzwzmnxey

Arctic Monkeys - Whatever People say I am, That's What I'm Not

Arctic Monkeys – Whatever People say I am, That's What I'm not

alternative rock, rock

Detta album gjorde en monstersuccé då det släpptes år 2006 med sin enkla blandning av ren gitarrrock, en kraftfull röst och såklart en framsida på albumet föreställande Jack från Lost. Lika delar av The Strokes och The Libertines blandas ihop till den partymusik som Arctic Monkeys släpper lös på oss med ett enorm självförtroende. Arctic Monkeys erbjuder intet nytt på musikfronten, dock så gör de sin musik på ett så charmigt sätt där inget är komplicerat. Det ska bara vara rejäla riffs, dansbara sådana, med ett rått-sound som faktiskt är rätt imponerande i vissa låtar. Under låten I Bet that You look Good on the Dancefloor har min fot inte kunnat stå still till en enda gång. Dancing Shoes fortsätter i samma spår som den föregående med sina enkla kompositioner mellan gitarr och sångarens grova Brittiska uttal. Det hela är partymusik för de coola snubbarna som inte vill dansa till Uhn-Tis av Dj MadFax. Står man med en öl i handen och The Arctic Monkeys går på så kommer man banne mig gilla det, oavsett om man hört det förut eller ej! Däri ligger då deras största brist, det finns inget underliggande i ljudet eller texterna man kan njuta av gång efter gång. Det ligger inte flera lager olika instrumentala ljud i bakgrunden som man först upptäcker efter den femte genomlyssningen. Dock så stör man sig inte så mycket på det hela eftersom när man börjar lyssna på Arctic Monkeys så vet man oftast vad man får: Tuff partymusik.

http://www.filestube.com/534bf04f9e5598ba03ea/go.html

Cheap Trick - At Budokan

Cheap Trick – At Budokan

rock, hard rock, power pop

Detta var 70-talets peppmusik inför en kväll ute med grabbarna. Det är rått, rätt på, starkt och får en att vilja hoppa runt och hälla i sig alla möjliga starka drycker. Enkel rock utan några som helst krusiduller som alltför långa gitarrsolo eller underligt mellansnack med en highpitchröst. Gillar du sån musik så är Cheap Trick ett måste! Då framförallt denna liveskiva. Annars så räcker det faktiskt att ha koll på vad de har gjort och lyssnat på en eller två låtar. You get the picture from that.

http://rapidshare.com/files/60104421/Cheap_Trick_-_1979_-_At_Budokan.rar

Animal Collective - Merriweather Post Pavillion

Animal Collective – Merriweather Post Pavillion

Experimental rock, indie rock, alternative, electronica

Ett glatt experimenterande leder till denna glada skiva med dess annorlunda ljudbild. Eftersom sångrösterna på denna skiva håller sig i det tråkiga och tillintetsägande universumet så hamnar fokuset till stor del enbart på musiken. Det kräver såklart sin grupp att kunna fixa det men vilka passar bättre till den uppgiften än Animal Collective? Om man drar en jämförelse med deras tidigare album – Strawberry Jam – så är denna skiva betydligt mera mellow och avspänd. Där Strawberry Jam på sina ställen bara kändes som experimentiellt för det experimentellas skull så har Merriweather utvecklat ett mera intelligent och vackert sound. På ett sätt så får jag intrycket att de har mognat till och här använder sina kunskaper samt talanger till att skapa ett riktigt album, inte bara införliva en massa ljud på en skiva. Det klassiska bas-gitarr-trummor-settet finns knappt med på en enda låt, istället så används tingelljud blandat med wahwah från en eller flertal keyboards. Ett band med intresset för att nyskapa, inte bara sig själv utan musik i allmänhet, brukar oftast få höga betyg bara för försöket. Här gör de också en bra skiva som är exakt i det spektrumet där det känns nytt medan det samtidigt behåller sin sans, i den meningen att det aldrig känns löjligt.

http://rapidshare.com/files/185094359/-Animal_Collective_-_Merriweather_Post_Pavillion-.rar

Beirut - The Flying Club Cup

Beirut – The Flying Club Cup

Alternative folk, indie-pop, electronic

Dragspelsmannen med den sköra rösten kommer jag alltid förknippa Beirut med nu och för alltid. Det är lugnt, mumlande och DRAGSPEL! Herregud vad man kan bli glad för det minsta. Han använder även saxofoner och andra blåsinstrument till att ackompanjera sin musik. En sak som man reagerar på är att mannen bakom Beirut, Zach Condon, endast var 21 år vid inspelningen av denna skiva. Det hela låter verkligen som ett släpp av en mera erfaren musiker som har varit runt i världen och samlat inspiration i flera år till en sådan skiva. Inspirerad till stor del av jazz och det såkallade Balkan folk/pop musiken. Ljudbilden på skivan är tänkt att man ska förknippa med Frankrike och det lyckas Zach med utmärkt. Förutom ett flertal låtar med Fransklingande namn så påminner intrumenten som finns på skivan till en stor del av Frankrike. Det man får då blir givetvis fin, lågmäld vindrickarmusik som kan vara på i vilken bakgrund som helst. Flertal låtar som skulle kunna bli riktiga p3-klassiker här: Nantes, Cliquot och Cherbourg håller jag som personliga favoriter.

http://www.mediafire.com/?zdtttwbmmzy

Bright Eyes - Fevers & Mirrors

Bright Eyes – Fevers & Mirrors

singer/songwriter, indie-pop

2000-talets i särklass bästa songwriter har han blivit kallad. ”Vår tids Dylan” är ett annat namn han tillskrivits. Denna taniga yngling har en bra intensitet och känsla i sin röst och är oftast bara ackompanjerad av simpel gitarr eller piano. Så självklart blir musiken då inriktad mera på hans texter eftersom inget annat sticker ut. Dylan hade en väldigt säregen röst som fortfarande idag väcker många och arga diskussioner om den är/var bra eller usel. Conor Oberst, som master mind och sångaren bakom Bright Eyes heter, har en vanlig röst. Tjafset blir mindre och en större publik kan ta till honom lättare än Dylan. Men nog om det. Det är bra, det är det inget snack om. Texterna sitter och jag gillar speciellt ”intervjun” han har med där han driver med sig själv och ideén om artister som svårupfattade, då han hela tiden ändrar åsikt och hävdar att han aldrig sagt en viss sak. Men vassare än skivan ”Lifted or the story...”? Meh.

http://www.mediafire.com/?wzmi39di1rg

Blur - The Great Escape

Blur – The Great Escape

brit-pop, rock/pop

Oasis är ren och skär rock, Blur är dess motsvarighet i pop. Bataljen mellan dessa band som pågick under 90-talet har nog inte undgått någon som levt då eller som har ett någorlunda intresse för musik. Dessa två band fungerar som två utmärkta antagonister till varandra. Oasis hade en fablesse för gitarrdriven musik med kraftfulla riff, lättsjunga refränger och enkla, geniala texter. Blur använde sina instrument mera lekfullt, utan det där råa och tuffa soundet som Oasis är ett fan av. De blandar även in flera olika blåsinstrument för att få ett nyare, fräshare sound. Denna glada, upptempomusik blandas med Damon Albarns rejäla brittiska brytning på ett väldigt fränt sätt. Texterna är inte lika rakt på som Oasis kan vara utan innehåller mera berättelser om olika människor. Ett exempel på en sådan låt är Charmless Man, en utmärkt poplåt med det klassiska nynnandet i refrängen, där de beskriver en man som själv tror att han är uppskattad och populär bland sin umgängeskrets. De fortsätter i låten att beskriva vad det är som gör denna man till just en Charmless Man.

Denna skiva är ett utmärkt riktmärke för hur brit-pop-pop ska låta/låter. För mer brit-pop-rock kolla in Oasis. Frågan har väl egentligen aldrig riktig besvarats så det är upp till envar att avgöra själva: vilket var det bästa bandet egentligen?

http://www.mediafire.com/?zdwvwyjjvq2

Madness - The Rise and Fall

Madness – The Rise and Fall

punk/new wave

Lekfulla hits blandas med seriösa texter. Blur har helt klart inspirerats av soundet på denna skiva. Det är otraditionellt, snällt, men ändå med lite edge. Finns flera klara hits, bland annat den klassiska Our House. 

http://rapidshare.com/files/91238176/Madness-The_Rise___Fall.rar

Neil Young - Tonight's the Night

Neil Young – Tonight's the Night

folk-rock, singer-songwriter, mellow-rock

Tätt följd av Rust Never Sleeps så är Tonight's the Night det album jag uppskattar mest av Neil Young. Den är skriven efter att Neil Young har drabbats av flera förluster av nära vänner, främst då Bruce Berry, som nämns ett flertal gånger. ”Bruce Berry was a working man He used to load that Econoline van” inleder Young hela skivan med på låten betitlad just Tonight's the night. Bruce Berry jobbade som roadie åt Neil Young och stod honom mycket nära. Dödsorsak var en överdos av heroin. Hela skivan genomsyras av vemod, egna formuleringar om hans nära vänner som har dött och, självklart, Neil Youngs fantastiskt spruckna och sorgsna röst. Han har i stort sätt två lägen, antingen så kör han upptemporock där hans röst faktiskt bara är en i mängden. När han istället låter musiken vara i bakgrunden och skruvar ned ljudet så träder hans röst fram på ett sätt som få kan göra. Han är som född att skriva och framföra sådana här låtar! Ett av rockens mest känslosamma album som har kommit ut.

Låten Borrowed Tune blandar vackert pianospel med hans sorgsna, nedslagna text på ett storslaget sätt. Munspel träder fram på ett flertal låtar, aldrig för högljutt eller tjatigt, utan i perfekt lagom mängd.Musiken är en skön blandning mellan countryljud, elgitarr och körröster Mycket njutbart.

http://www.mediafire.com/?ktzknwypn57

The Cure - The Head on the Door

The Cure – The head on the Door

alternative rock, post-punk, new-wave

Nämns namnet The cure ploppar antagligen en massa kajalungar som nyss hittats morsans hårsprej upp i ens huvud. Till stor del så är The Cure just så, gothrockare men mörka kläder och deprimerande texter. De har dock gjort flera försök för att förändra detta, eller snarare komma ifrån facket de har blivit placerade i. Att lyckas med ett genrebyte för ett band är en svår sak att lyckas med men i just detta fall så funkar det faktiskt. De kajalkåta fansen lär vara riktigt besvikna på denna skiva men för en som inte personifierar sig med det gloomiga The Cure så är detta kanon. Låtarna är tungt belagda med synthstråkar och katschiga refränger. Ljuden de har lagt på och instrumenten de spelar ska vara lättlyssnade och fräsha. Låten Kyoto Song behåller något av deras tidigare alster, en något gloomig och mörk låt. Close to Me är en renodlad poplåt, städad och trevlig nog att spelas på vilken kommersiell radiostation som helst. Låten Screw är en enklare historia i riktning mot post-punk-hållet. En helt klart intressant skiva, om man vill få en annan sida av The Cure som faktiskt låter lika vass som deras andra, mörka stil.

http://rapidshare.com/files/21764753/the_cure_-_the_head_on_the_door_sharedmp3.net_.rar

The Cure - The Head on the Door

The Cure – The head on the Door

alternative rock, post-punk, new-wave

Nämns namnet The cure så ploppar antagligen en massa kajalungar som nyss hittat morsans hårsprej upp i ens huvud. Till stor del så är The Cure just så, gothrockare med mörka kläder och deprimerande texter. De har dock gjort flera försök för att förändra detta, eller snarare komma ifrån facket de har blivit placerade i. Att lyckas med ett genrebyte för ett band är en svår sak, fast de gör ett bra försök här. Och lyckats faktiskt. De kajalkåta fansen lär vara riktigt besvikna på denna skiva men för en som inte personifierar sig med det tidiga The Cure så är detta kanon. Låtarna är tungt belagda med synthstråkar och katschiga refränger. Ljuden de har lagt på och instrumenten de spelar ska vara lättlyssnade och fräsha. Låten Kyoto Song behåller något av deras tidigare alster, en något gloomig och mörk låt. Close to Me är en renodlad poplåt, städad och trevlig nog att spelas på vilken kommersiell radiostation som helst. Låten Screw är en enklare historia i riktning mot post-punk-hållet. En helt klart intressant skiva, om man vill få en annan sida av The Cure som faktiskt låter lika vass som deras mörkare sound.

http://www.mediafire.com/?njzj3dj2im1

Arcade Fire - Funeral

Arcade Fire – Funeral

Indie, alternative rock

Snackar man om bloggmusik och indierockare så är Arcade Fire förmodligen den allsmäktige kejsaren av dom alla. Det känns nästan som ett revolutionssoundtrack med deras kärleksfyllda texter och det sköna soundet de åstakommer. Revolutionen är mot de stela, kärlekslösa människor som lever för det materiallistiska i samhället istället för den mänskliga glädjen. Här hyllas kärleken som den drivande kraften i världen, inte pengarna som det är nu. Självklart kan man då kalla detta för hippietjafs och att det är bara osnutna ungar som inte har utvecklat cynisism tillräckligt. Dock gör Arcade Fire detta på ett förvånandsvärt bra sätt för man blir aldrig trött på snacket om kärleken. Musiken känns aldrig barnvänlig eller jobbigt klyshig utan snanare fräsh. Vågad på ett sätt som liknande artister bara kunde drömma om att åstakomma.

Låtarna Crown of Love och Wake upp förtjänar extra uppmärksamhet.

http://www.mediafire.com/?nzdytnnimmk

The Wedding Present – Watusi

The Wedding Present – Watusi

alternative rock, post-punk

Det är likt The Close lobsters, The Rain Parade och The Mighty Lemon Drops. Ingen av dessa nämnda band kommer dock i närheten av The Wedding Present. Det låter inte tråkigt, alla låtar äro lika olika som Jack Black och Jack White. Låtarna byggs inte upp på det klassiska sättet, ta den först So Long, Baby som exempel. De byter hela tiden takt och melodi men trots detta så är varje nytt riff nästan bättre än det förra. Vissa band skulle byggt upp hela låtar av ett sådant riff men här skämmer dom bort oss med att blanda in flera i samma låt. Resultatet blir varierande, upplyftande och bra. Bra. Påminnner smått om The Editors men med mindre mangel.

http://rapidshare.com/files/210538039/_1994__Wedding_Present_-_Watusi.rar

The White Stripes - Icky Thump

The White Stripes – Icky Thump

blues.rock, alternative/indie rock

Låter lite mera tråkigt än deras andra skivorna tycker jag. Jack onanerar mera med gitarren på ett icke tillfredställande sätt och sammansättningen i låtarna är inte alltid hundra. Hans motto är att skriva enkla rocklåtar med komplicerad text. Texten sitter här, som alltid, men musiken lämnar mer att önska. Självklart finns det spår som lyser igenom och låter som det ska göra men överlag så är det en besvikelse.

http://www.filestube.com/7c62f5649c61d4e703e9/go.html

Madness - The Rise and Fall

Madness – The Rise and Fall

punk/new wave

Lekfulla hits blandas med seriösa texter. Blur har helt klart inspirerats av soundet på denna skiva. Det är otraditionellt, snällt, men ändå med lite edge. Flera klara hits bland annat den klassiska Our House.

Massive Attack – Protection

Massive Attack – Protection

triphop, laidback electronica

Fortsätter med triphop-temat. Perfekt gåtfull musik till en bilfärd genom dimman. De använder inte lika mycket skiftningar som Portishead tillämpar, vilket gör detta till en mycket mer genomgående stabil platta. Stämningsmusik. 

http://rapidshare.com/files/274071705/1994._Protection.rar

Portishead - Dummy

Portishead – Dummy

Var tvungen att lyssna på detta klassiska album av Portishead efter att ha spelat igenom deras senaste, Third. Detta är laidback. Detta är njutbart. Lugnt, melankoliskt och en fantastisk röst.

http://rapidshare.com/files/86948062/Portishead_-_Dummy.rar.html

Portishead - Third

Portishead – Third

Är detta verkligen Portishead? Det är nytt, annorlunda och framfört allt lyckat. Det är på vissa stället mer tungt och på vissa ställen mer lugnt. Det som genomsyrar albumet är viljan att nyskapa sig, något som dom har lyckats utmärkt med!

http://rapidshare.com/files/152893916/Portishead_-_Third__Advance__-_2008.rar

Magnetic Fields – 69 Love songs part 1

Innan var jag lite orolig att det skulle bli klassiskt kärlekstrams med pianospel och tråkiga texter. Fel. Jag hade fel. Påminner en hel del om Belle and Sebastian om de hade varit snäppet popigare. Låtarna blir aldrig tråkiga vilken är anmärkningsvärt på ett album bestående av 23 låtar. Alla sticker ut ur mängden på ett mycket behagande sätt. Inga klassiska klyschor om kärlek här inte. Här finns det gott om låtar som kan bli ”våran låt” så att säga.

http://rapidshare.com/files/55441723/the_magnetic_fields_-_69_love_songs_vol._1.rar

Howard Devoto – Jerky versions of the Dream

Nu ångrar jag mig att jag inte har lyssnat på the Buzzcocks innan. Likt David Bowie, på ett mycket bra sätt. Låtarna är väldigt lättlyssnande och sätter sig i huvudet direkt. På ”Cold Imagination” använder Howard sin röst på ett otroligt sätt som påminner till visst sätt om Brett Andersson i Suede. På en annan låter han som David Byrne i Talking Heads. Ett underbart soloalbum på så sätt att det är unikt och att man verkligen hör vilka han har influerat.

http://rapidshare.com/files/217758615/Howard_Devoto_-_Jerky_versions_of_the_dream-1983.ofn.rar

The Jesus and Mary Chain – Darklands

Detta ”noise”-bands mest lättillgängliga album. Innehåller deras sedemera nedstämds musik blandat med deras deprimerande texter. Geez, jag undrar varför inte dom har fått ett stort genombrott. Deras betydelse och inspirationskraft till nyare band är slående. Nyskapande, spännande och faktiskt popigt på denna skiva!

http://www.filestube.com/c24c2aef0159cdc203ea/go.html

Dream Syndicate – Days of Wine and Roses

Rock. Simple as that. Man slipper de förskönade riffen och radioproducerade refränger och hela bandet låter mera avskalat. I Like. Dessvärre har den inget nytt i sig, ingen som låter spännande.

http://www.mediafire.com/?5smws20mqdb

Cocteau Twins – Heaven or Las Vegas

Hör helt klart element av My Bloody Valentine. Drömsk musik med mumlande sång och gitarrdriven rock. Klassas ofta i Gothsammanhang.

http://rapidshare.com/files/170022675/Cocteau_Twins_-_Heaven_or_Las_Vegas__1990_.rar

--

--