Half man Half biscuit – Achtung, Bono

Half man Half biscuit – Achtung, Bono

post punk, alt indierock

Är du en sarkastisk rackare vars enda lycka i livet är att gnälla på folk så är detta din skiva! Textmässigt så finns det hur många guldkorn som helst där de går lös på folk med ironiska formuleringar, sarkastiska undertoner och påhopp. Utöver deras texter så består bandets sound till största del av klassisk brittisk gitarrrock från 80-talet. Vissa låtar är genomgående glada historier där andra tar dessto mörkare toner. Oavsett vilken inriktning de väljer så är Half man Half biscuit klara favoriter hos mig bland brittiska band uppkomna under 80-talet.

http://www.mediafire.com/?htdkodaawyd

The Libertines - Up the Bracket

The Libertines – Up the Bracket

indie rock/pop

Här är bandet som sköt upp Pete Doherty på våran radar. Egentligen så behövs det ingen mer beskrivning än denna: Glad sex-rock! Självklart så vill man dra liknelser till andra liknande pop/rock band från england såsom Oasis och Suede. Likheten slutar dock vid deras förmåga att skriva bra låtar. The Libertines gör väldigt lättgillade låtar med den fasta uppbyggnaden vers-refräng. Frågan man ska ställa sig innan man börjar lyssna på The Libertines är: Har jag något emot tonårsrock? Snälla, snälla svara nej. Här får man klart för sig vari Dohertys talang ligger. För han kan annat än att få sin katt att bli hög...

http://www.mediafire.com/?osmwzyji1nw

Frank Zappa - Zoot Allures

Frank Zappa – Zoot Allures

jazz-rock, album rock

Överambitiösa och arbetssamma Zappa slår här en homerun! Det är skickligt gjort av en av rockens allra främsta och är lite mera bakåtsträvande än flertalet av hans övriga album. För den skull blir det inte dåligt, snarare tvärtom. En riktig introduceringsskiva till Zappa där han visar upp de flesta av sina sidor. Skämtsamt, melodiöst och väldigt skickligt. Denna grabb är svår att ogilla!

http://www.mediafire.com/?kjyd40ijmzm

The Kinks - The Village Green Preservation Society

The Kinks – The Village Green Preservation Society

pop/rock, baroquepop

The Beatles poprivaler under 60-talet, här i sitt esse! Alla låtar låter olika, alla har suveräna uppbyggnader och det låter så himla glatt att smilbanden har träningsvärk dagen efter man har lyssnat på denna platta. Kan hända att jag överdriver men vafan, 60-tals pop slår sällan fel!

http://tinyurl.com/yypevxf

The Feelies – Crazy Rhythms

The Feelies – Crazy Rhythms

jangle-pop, american underground, alt pop/rock

Låt inte faktumet att albumet innehåller två covers av The Beatles och The Rolling Stones skrämma iväg dig, för det görs bra här. Gitarrerna är oftast drömska med ett mjukt riffande som fungerar väldigt skönt till gruppens sound. De går väldigt ofta från ett lågmält, tyst ljud, till ett mera partydrivet riff som sedan tonar ut i en renpoppig refräng. Lika delar avspänt som poppigt, en väldigt cool combo som även The Velvet Underground var mästare på. Det som riktigt sticker ut från skivan är låtarna: The Boy with the Perpetual Nervousness, Original Love och Moscow Nights.

http://www.mediafire.com/?2xcxsz4tmxl

Suede - Suede

Suede – Suede

brit-pop, alt rock

Brit-popens verkliga rivaler var aldrig Blur och Oasis utan det var Pulp och Suede. Med en röst likt någon från rymden och en redig dos av gitarrer så formade Suede sin egen stil under 90-talets brit-popepok. Det är mera androgynt än något av de övriga banden från den tiden, samtidigt som det besitter en mera farlig känsla som t.ex. Blur aldrig är i närheten av att uppnå. De artister som har påverkar Suedes musik är till stor del David Bowie och The Smiths. Egentligen så är det rätt tillintensägande att hävda att Bowie är ens förebild eftersom den gubben har ju gjort så mycket saker att han skulle kunna fylla en hel temavecka med sina olika stilar. Det Suede efterhärmar är den androgyna, gitarrdriva stilen han hade under Ziggy Stardust perioden. Bernard Butler (awesome name, bro) skapar gitarrmagi till Brett Andersons underliga röst. Redigt coolt, sexigt och hårt symboliserar Suede.

http://www.mediafire.com/?ntezm7hbbxx

Suede - Suede

Suede – Suede

brit-pop, alt rock

Brit-popens verkliga rivaler var aldrig Blur och Oasis utan det var Pulp och Suede. Med en röst likt något från rymden och en redig dos av gitarrer så formade Suede sin egen stil under 90-talets brit-popepok. Det är mera androgynt än något av de övriga banden från den tiden, samtidigt som det besitter en mera farlig känsla som t.ex. Blur aldrig är i närheten av att uppnå. De artister som har påverkar Suedes musik är till stor del David Bowie och The Smiths. Egentligen så är det rätt tillintensägande att hävda att Bowie är ens förebild eftersom den gubben har ju gjort så mycket saker att han skulle kunna fylla en hel temavecka i tv med sina olika stilar. Det Suede efterhärmar är den androgyna, gitarrdriva stilen han hade under Ziggy Stardust perioden. Bernard Butler (awesome name, bro) skapar gitarrmagi till Brett Andersons underliga röst. Redigt coolt, sexigt och hårt symboliserar Suede. Animal Nitrate är en av deras bästa låtar ever.

http://www.mediafire.com/?ymyeyyyg0zt

Electric Light Orchestra – A New World Record

Electric Light Orchestra – A New World Record

Här blandas klassiskt charmigt rockljud från 70-talet med kraftfulla bakgrundskörer och orkestrala inslag. Glamrock och prog-rock får även plats i denna glada, saliga blandning. Visst tar det ibland en larvig avsving men musiken är för upplyftande för att orka klaga på det i någon större utrsträckning.

http://www.mediafire.com/?dyqzzburadz

Nick Cave - Murder Ballads

Nick Cave – Murder Ballads

alt rock, alt singer/songwriter

Cave beskrivs nästan alltid som en självklarthet inom musiken, alla vet vad han är känd för. Den mörka, dystra humorn som ibland gränsar till rent mordiskt har de flesta klart för sig att han gillar. På de flesta skivor så gör han en till två sådana låtar, här drar han igenom ett helt album med det temat. Mord, död, psykopater och vackra, sorgsna kärleksskilldringar. Att lyckas fylla en hel skiva med detta detta utan att det blir löjligt och tillintetsägande är en otroligt svår uppgift. Han lyckats, mycket tack vare hans underbara band, The Bad Seeds, som lyfter detta enormt mycket. Ibland så är musiken där för att förstärka det mörka och dystra i texterna. På andra ställen så lägger de istället in upplyftande musik till en väldigt mörk och ironisk text. Öppningslåten – Song of Joy – är den låten på skivan som inte innehåller ett smack av någon ironisk underton. Här beskrivs det om en man som till en början berättar om hur hans familj blir mördade, för att till sist i låten erkänna att det var han själv som gjorde det. I The Curse of Millhaven så skriver Nick Cave ur ett jag-perspektiv som en 15-årig psykopatflicka. Där är det istället en väldigt stark ironisk ton, otroligt förstärkt av musiken. Superballaden Where The Wild Roses Grow, med Kylie Minogue(!) som partner, peakar förmodligen hans texter där det beskrivs först som ett romantisk möte mellan två unga människor för att sedan ebba ut i ett av de bästa och mest sorgsna han någonsin har skrivit. Är man ute efter en skiva som verkligen personifierar Nick Cave & The Bad Seeds så är ingen bättre lämpad än just Murder Ballads.

Where The Wild Roses Grow

On the third day he took me to the river

He showed me the roses and we kissed

And the last thing I heard was a muttered word

As he stood smiling above me with a rock in his fist

On the last day I took her where the wild roses grow

And she lay on the bank, the wind light as a thief

As I kissed her goodbye, I said, 'All beauty must die'

And lent down and planted a rose between her teeth

http://www.mediafire.com/?zi2jtlizyzm

Tool – Aenima och 10,000 Days

Tool – Aenima och 10,000 Days

metal, prog-rock, exp-rock

Tool är ett band som aldrig har lyckats göra ett komplett album utan brister. Där de får till det så får dom verkligen till det. Topparna är höga men håller sig dessvärre aldrig där uppe genom ett helt album. Basen i deras musik är standard metal med en stark vikelse åt det progressiva. På sina ställen har de även blandat in ambient, bara i en sådan låg dos att man knappt lägger märke till det oftast. Det blir aldrig extremt åt ett elektroniska eller ambienta soundet utan det används enbart för att lägga till en högre nivå på standardmusiken de kör. Den är bara väldigt fint insvarvad i metalen som gör att den blir än mer mystisk och gåtfull. Vissa låtar som saknar dessa element framställs mest som långdragna och tråkiga dessvärre. Texterna de skriver höjer detta otroligt mycket också. Ibland så behandlas väldigt existensiella och livsbevakande frågor som i den fullständigt gåshudsframkallande låten Right In Two. Sen visar de även lite mera manlig humor i låten Hooker With a Penis. De är sjävklart kritska mot Hollywoodtyper, som alla metalhuvuden verkar vara, som de sjunger om i kanonlåten Aenima.

Vicarious

Eye on the TV

'cause tragedy thrills me

Whatever flavour

It happens to be like

Aenima - Deras krona av alla deras penisjuveler

http://www.mediafire.com/?0woismg7zxb

10,000 Days - Den helt klart mest intressanta och nyskapande.

http://www.mediafire.com/?tgzyfd7nxui

System of a Down - Toxicity

System of a Down – Toxicity

metal, nu-metal, alt metal

SOAD – kandidater till det bästa nu-metalband för tillfället. En grupp som gör det spännande och så att det känns fräscht att lyssna på nu-metal skall betraktas som en raritet. Musiken blir väldigt sällan upprepande med det typiskt manglande ljudet från gitarrerna man får i varje metallåt. Deras låtar är oftast kortare historier där väldigt mycket händer och texten brukar vara lite vänsterpropaganda. Redan på skivomslaget så ser man tydligt deras samhällskritiska ståndspunkt. I det avseendet så ser man väldigt många likheter med Rage Against The Machine. Där SOAD utmärker sig från RATM är med deras varierande gitarrspel och plinkplonkande. På sina ställen kan de nästan ses som de moderna AC/DC med deras charmerande riff-rock. Toxicity är deras främsta album av de hittils fem släpp de har hunnit med. De har hunnit med att utveckla sin musik så att mera melodi blandas in i deras mera manglande från början. Soundet är fortfarande metal, du ska inte tro något annat! Det de bjuder på är dock något sånär experimentiell metal, så att man faktiskt finner det intressant och värt att lyssna på ett flertal gånger, även om man inte är ett metalhuvud. Är du det senast nämnde så kommer du förmodligen inte ha några problem alls att ta dig till denna skiva. Är du inte så insatt i metal så blir förmodligen den första genomlyssningen en chock. Tiden gör dock under och efter ett par genomlynningar så faller även de mest konservativa idioter för deras charmerande musik. Bästa nu-metal för tillfället! Bästan nu-metal skivan hittils!

http://www.mediafire.com/?g4oqkjqyt1z