När musiker väl har fått säga sitt tar de slut. Tyvärr är det väldigt många som vägrar inse när de har nått vägens ände, punkten där de inte längre har något vettigt kvar att varken skriva eller säga. Att upprepa sig till det oändliga ger absolut ingenting iform av artistisk värdighet - möjligtvis en bra inkomst. För att säkra sin plats i musikhistorian efter att man har släppt sin superskiva ska man ta livet av sig själv. Alternativt se till att ta en överdos av någon cool drog eller ordna så att man blir mördad, gärna av ett galet fan. Då kommer folk för evigt att gå å grunna på vad personen hade kunnat skapa om den hade levt idag och hur många bra skivor som skulle ha kommit ut. Faktum är att de skulle bli urvattnade b-kändisar, skivorna skulle bli sämre och sämre samt att de skulle förlora all sin image och spänning. Ian Curtis hade aldrig kunnat upprepa sina två skivor, Kurt Cobain skulle till slut själv bli en del av konsumptionssamhället och Jim Morrison hade aldrig fått en kultstatus. Ta bara Robert Smith från The Cure som exempel. Sett honom på sistonde? All värdighet och respekt - borta. Paul Mccarthy? Skulle följt efter John Lennon..
Ett fåtal inom branschen har hållit på sin image och levt upp till den på skiva efter skiva. Leonard Cohen och Tom Waits är två utmärkta exempel. Och inget, absolut inget, i hela industrin är lika imponerande som den kontinuiteten som de uppvisar. Det är nästan en omöjlig acomplichment som de har lyckats med och sådant ska tamejfan hyllas!
