Av många den bästa svenska skivan. Någonsin. Och visst, det kan jag fan i mig tänka att skriva under på.
Utan tvekan så förtjänar Jakob Hellman mer uppmärksamhet än t ex vår stora poet Orup eller vår största, konstnärliga själ Niklas Strömstedt har fått. Hellman kan förmedla något med sin text. Orden är genomtänkta och det får en viss innebörd, som jag sällan tycker det svenska språket erbjuder. Engelska är helt enkelt mycket bättre att uttrycka sig på. Hur som haver så klarar Jakob Hellman av det på ett extraordinärt sätt, inte lika vasst som Kent men nära. Musikaliskt är det väldigt nära besläktat med brittpopen och i början så blir man förvånad av att det sjungs på svenska.
Ibland blir man fylld av känslan paff. Det är så, på ett sätt en sån epoksingivande skiva som det är möjligt att göra. Sättet musiken är uppbyggd på, sättet han sjunger på och texterna. Det är så 90-tal det bara kan bli (skivan släpptes 89) och albumet har en sån egen identitet att man nästan tänker sig att 90-talet blev inspirerad av Jakob Hellman.
Att han gjorde sorti på det sättet han gjorde, endast några år efter skivan släpptes och drog sig tillbaka har givetvis hjälpt honom på sin väg mot kultstatus. Hade det funnits ett femtal, halvdana uppföljare till Och stora havet så hade Hellman upplevts som mer mänsklig (i ordets bemärkelse att människor gör fel, människor är inte perfekta, människor har inga ideal och människor är värdelösa). Som fallet blev så fick han istället en odödlig status bland folket, en status som kommer leva kvar en bra tid framöver.
Men visst undrar man vad han hade kunnat fortsätta göra i musikväg om han hade fortsatt på banan och inte tagit avfarten till Legendaryville.
