För att få extra konstnärlig creed: lägg till stolsknarr på låtarna! Den andra broder Snook, Danneman, ger direkt svar på tal när hans soloskiva släpptes efter Oskar. Och vem drar det längsta strået? Danne! Som helhet that is, om man ska bedöma skivan – inte känslan, så är Daniels skiva mycket bättre gjord. Oskars har vissa problem med kontinuitet, något som denna skiva inte har. Faktum är att det är en av de bästa svenska skivor jag någonsin hört. Den är så genomgående bra att det är närpå läskigt. Inte en enda låt på skivan passar inte in, inte en enda låt håller inte samma standard som de andra.
Om det kommer till ett vägskäl mellan Oskar och Daniel så väljer jag däremot Oskar. Hans ljudbild och texter känns, om än inte bättre, snarare närmare till mig. Jag har lättare att ta till det och finner det bättre, även om Daniels skiva i sin helhet är bättre. Detta album har en lättare ton på sig, ljudmässigt – inte textmässigt, där de är ungefär jämbördiga, om än om olika saker. Fokuset ligger mer på förortsromantik, om det nu finns en sån genre, om inte; så finns det nu! Oskars är mer om kärlek och hopplöshet, Daniel försöker mera vara en röst för en hel grupp, att beskriva sin uppväxt och berätta om hur livet kan te sig här i orten.
Vilken du finner bäst av dessa är svårt att säga. Men en sak är säker. Du måste lyssna igenom skivorna!
