Exhibit A of that Oskar Linnros inte kan sjunga. But who cares? HåkanBråkan Stjälström är inte heller någon skönsångare och han klarar sig helt okej. Hans skicklighet som producent lyser verkligen igenom på skivan och lyckats på det sättet rikta uppmärksamheten åt annat håll. Skivan är i hopplöshetsgetens tecken och saknar nästan alla element av uppmuntrande försök. But it's all good. Texterna är starkt inspirerad av hans uppbrott från Maggio (duh) och skivan är verkligen ett praktexempel på ”terapiskiva”, ett fenomen som Alanis Morissette använder sig av. Så om du nu blir ihop med Alanis och ni sedan gör slut så kommer du få en skiva som handlar om dig!
Det finns så mycket att säga om skivan och låtarna på den. Från och med Du får mig fortfarande att må illa, då den är starkt förknippad with a bad romance. Låten 25 fungerar lika perfekt som Bowies Young Dudes om man som mig tänker ta självmord när man fyller 25! Låten Din mamma är en perfekt uppbrottslåt. Annie Hall är så bittersweet som en låt bara kan vara. Und so weiter..
Topplåtar finns det gott om. De flesta har en charm faktiskt. Albumet är ett utmärkt exempel på att kärlek gone wrong är något av den bästa inspirationen man kan ha! Saknaden efter Snook är inte stark efter denna skiva. Oskar klarar sig utmärkt själv.
