Lil Wayne – Tha Carter 1

Varje gång Lil Wayne nämns som en av de bästa rappare dör en del av mig. Han kan inte skriva om något vettigt eller på ett vettigt sätt. Det är inte för att jag rackar ned på hans tidigare livstil (avgudar 2 pac), utan det är hans textmässiga stil som gör det plattare. Att rappare skriver om knarkhandel och bitches är jag helt fine med, bara texterna är bra!

Däremot är Lil Wayne så subjektivt det bara kan bli. Det finns människor som avgudar hans textstil. Jag accepterar det. Det finns ingen anledning till att knacka ned på folket som gillar hans texter - faktum är att jag kan förstå varför de gör det. Jag förstår vad de gillar i texterna och varför, även om jag verkligen inte gör det.

Men jag hatar inte skivan. Inte heller ogillar jag den. Gillar jag den? Njae men till och från är den reddig! Låten I Miss My Dawgs är hur bra som helst. Kvalite finns där, den visar sig bara inte hela tiden. Det finns så mycket bättre än Waynie, en riktig dussinlirare.

Mirror

Mirror, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

KANYEEEE YOU GENIOUSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS. Eller. Det är han inte. Men braaaa. Kid Cudi har jag absolut inget emot. En kid med en bright future!

Manlighetens sidor:
Där två vägar går ihop till en hamnar jag precis bakom en tjej som också är ute och springer. Jag har hållt samma tempo hela tiden och hade tänkt göra det på hela rundan. Problemet som uppstår är att hon håller samma fart. Givetvis kan jag inte springa bakom, är rädd för att bli misstagen för en våldtäktsman eller liknande. Gentlemannen i mig talar. Inte heller kan jag sakta ned. Bli ivägsprungen av en tjej? Det klarar inte det manliga egot. Självklart börjar jag springa som en tok istället, vilket resulterar i en lång stund liggandes på golvet i fosterställning efter löpningen, där jag och min kropp förtvivlat ångrade mitt beslut att springa så fort.

Det suger att vara kille.

A Thing of the Forrest

A Thing of the Forrest, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

AsdaAasdsad. Och så vidare!

Rollin

Rollin, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

Wilco – Sky Blue Sky

Wilco, gruppen som är överskattad hos kritikerna och underskattade av den gemene massan, visar på att deras talang inte är att förringa och släpper en genombra skiva. På Sky Blue Sky spelar de i samma stil som The Shins gör på skivan Oh, Inverted World. Vanligtvis så spelar de mer rock än The Shins men så är icke fallet haer!

Det är lugnare än Wilco brukar vara, något som funkar till deras fördel. Skivan är något av en konceptskiva, där huvudtemat är kärlek. Suck. Igen. Skillnaden är att skivan beskriver det som händer efter uppbrottet, tämligen ingående, med flera faser inkluderade. Sky Blue Sky är en riktig grower. Första gången hade jag väldigt svårt för den och tänkte mest: Ännu en överskattad Wilco-skiva. Efter några genomlyssningar var jag fast. The final knockout får man av de träffsäkra texterna, som så sorgligt beskriver något de flesta kan relatera till. Och som till slut, efter mycket lidande, vänder och blir mer upplyftande! As in life!

Så Robert Lauls lösen till sin jobbmail är tejp. TEJP?!? You serious bro? Några andra av expressens stjärnskott till journalister har lösen som: Mmat, vips och getingbo.

Sex followers på twitter utan att twittra något. Förstå makten OM jag börjar twittra. I would be unstoppable!

Wilco, Lil Wayne und Bowie inc

The Shins – Oh, Inverted World

Denna musik kommer alltid vara förknippad med Scrubs, under den tiden serien var ohotat etta hos mig. Det är inte enbart för att låten New Slang är med under säsong ett i Scrubs. Det är inte heller enbart för att låten är med i Zach Braffs film Garden State. Denna grupp är så förknippad med känslan som Scrubs förmedlar i deras tidiga säsonger. Det är lika känsligt som det är delikat vackert. Det är så mycket känslor inpackade i en skiva att man blir paff. Är den nån som letar efter en bra definition av indie-pop så är The Shins just den perfekta definitionen!

Konstigt nog är skivan knappt över en halvtimme lång, vilket gör upplevelsen alltmer intensiv. Att de lyckats proppa in så mycket på en så pass kort skiva är inget annat är genialt.

Genialt, The Shins, genialt.
Yeah, they got känslor.

Tree at the Beach

Tree at the Beach, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

Viewing the view

Viewing the view, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

MMMMMMMMMMMMMMMMMMmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

Kanye West – 808's & Heartbreak

Om något säger att det aldrig gjorts en bra skiva med hjälp av autotune så har den personen rätt. Men för att definiera en regel så måste den ha ett undantag. 808 är just det undantaget.

Om man ska göra en ”Eminem-sammanfattning” så får man köra med: Yeah, he sad. Skivan är gjort efter hans mors död och uppbrottet från flickvännen. Både text och musik är fylld av ensamhet, bitterhet och hopplöshet. Och, som sagt, en av de få gånger jag har uppskattat autotune. Frågan är om den inte hade varit ännu bättre utan?

Om man fortfarande tvivlar på Kanyes skillz som producent så är detta ytterligare ett bevis i mängden. Skivan är otroligt skickligt sammansatt, även om texterna (som vanligtvis med Kanye) haltar efter.

Det faktum att han är en av de mest kontroversiella artister på grund av sina utspel lämnar jag åt hädan. Men om du inte riktigt har greppat att han faktiskt är RIKTIGT bra så börja lyssna! Han är känd för att han är bra, inte för att han är kokko i huvve.

Bob Dylan – Blonde on Blonde

Detta ständiga prat på forumen om Bob Dylan verkar aldrig avta.
Dylan är överskattad, säger den första.
Du förstår dig inte på musik, säger den andra.
Du är dum i huvudet, säger den första.
Din mamma är dum i huvudet, säger den andra.
Und so weiter.

Dylan är verkligen inte överskattad. Att ens påstå en sådan borde vara ett brott mot någon sorts lag i FN. Att påstå en sådan sak är ungefär lika löjligt som ett tonårsuppror, om dina föräldrar är för något, måste du vara emot. Är kritiker och de flesta människor överens om Dylans storhet, så väljer du att vara emot. För att damn it feels good to be a hipster, som är mot sådana saker som den lättpåverkade massa faller för. Som ju Dylan är. Eller? För att undvika att detta utvecklas till ett hat-inlägg mot hipsters så movear jag on.

Självklart får man tycka vad man vill om Dylan. Alla gillar honom inte. Självklart ska det respekteras. Det som stör mig något så in i helvete är att folk hela tiden förringar hans betydelse och hans storhet. Även om jag inte är ett jätte-fan av The Beatles så är jag väl medveten av deras betydelse på musiken och vari deras storhet ligger. Jag kommer aldrig säga att de är överskattade, för jag har inte ett jävla train wreck i huvudet.

Men! Skivan! Blonde on Blonde! Många hävdar att det är en av hans bästa. Absolut, i topp ska den vara. Men Dylans envishet med sitt munspel förstör alldeles för mycket. Jag vrider verkligen inombords när han drar loss på den. Det är alldeles för högt och låter, på det fackliga språket, för jävligt. Annars är texterna och låtarna så bra man bara kan önska sig. Hans röst har även det där roliga stuket på sig. Att gå upp och ned i tonfall under varje mening, nästan till den graden att det blir skrattretande. Hans röst är bättre på andra skivor även om han låter mest som just ”Dylan” på Blonde on Blonde.

Den står ut som en klassiker ur en musikhistoria som har så mycket att erbjuda att man blir varm i magen av bara tanken. Även om den då inte är Dylans bästa skiva så är det en skiva man måste ha lyssnat på, om än bara för att höra Dylan när han låter mest som ”Dylan”.

DSC_0214

DSC_0214, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

Tri

Tri, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

Eminem – The Eminem Show

Yeah, he mad. Så kan man beskriva varenda skiva som Eminem släpper, mer behövs inte och man kan då ta en längre fika istället. Denna skiva kommer aldrig upp i samma nivå som Slim Shady och Marshall LP. And frankly, hur ska han lyckats med det? Självklart är skivan full av bra låtar med skämtsamma och arga texter, det är inte det som är problemet. Det är främst kontinuiteten som den brister på. Så denna skiva funkar i all ärlighet bättre när man enbart lyssnar på topplåtarna och bortser från det övriga. Den maffiga (och arga) Cleaning of my Closet lyser starkast av alla låtar.

Inte hans bästa skiva med innehåller många bra låtar! Och yeah, he mad!

Ur Without me:

No I'm not the first king of controversy
I am the worst thing since Elvis Presley
to do black music so selfishly
and used it to get myself wealthy
(Hey!!) There's a concept that works
Twenty million other white rappers emerge
But no matter how many fish in the sea
It'll be so empty, without me

Mitt livsmål är att vara den första träffen när man googlar på dovärn. Släktens Största! GLORY! Nåt land kommer ringa och undra om jag vill bli kung. Jag kommer säga nee, palla.

Crete

150 bilder Kreta.

Luis Suarez är upprörd för att Patrice Evra anklagat honom för rasistiska påhopp.

När en journalist ställde frågan till Luis svarade han: "What did that bitch-ass nigger say about me?"


Joke

Hmm

Hmm, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

The yeaheyaehae.

Hur jävla lustig är inte Lil Wayne på en skala? Iofs får han inte plats på skalan. Han får en att beundra och hata. Och aldrig går vågen över åt något håll. Så det är en rätt märklig och lustig upplevelse att lyssna på Tha Carter-skivorna, då det aldrig blir klart vad man tycker om skiten.

Det jag kan säga är att Tha Carter 2 är bättre än Tha Carter 1. Tvåan är mycket hårdare och råare. Tvåan ger en så mycket mer att lyssna på än ettan.

Det jag har lärt mig av dessa skivor är att Lil Wayne gillar money and bitches. Det får man höra ett x antal gånger.

Bicycle Ride

Bicycle Ride, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

Rain ain't nathin'

Underbar rap! Lyssna å lär

Snook – Är

När det är bra, då är det bra. De där låtarna som inte är topp fungerar däremot otroligt dåligt som utfyllnad. Pinsamheten är på tok för hög på sina ställen, något som de förvisso tar upp själva(om det var på denna eller skivan ”Vi Vet Inte Vart Vi Ska Men Vi Ska Komma Dit” minns jag ej). För den sakens skull går det inte att blunda för det. Deras solokarriärer är så mycket bättre. Men visst fan finns det mycket bra låtar på skivan, topptrion är: Kommer ifrån, Inga problem och Längst fram i Taxin. En återförening av Snook är inget jag vill se. Fortsätt "själva" eller vad det är ni nu gör. Gå inte bakåt bara. Forward Angriff!

Ordet superonöjd finns i openoffice men inte supernöjd. Pessimistprogram!

Juste. Musikblogg! Fast meta.



Underlig låt som hela tiden bygger upp mot det stora cresendot, som aldrig kommer! Otroligt bra låt dock, av en otroligt bra grupp! Spoon är en väldigt underskattad grupp som ständigt producerar bra skivor. Allt de släpper har kvalite och faktumet att de producerar såpass mycket gör bandet ännu mer imponerande. Spoon ftw. Och lol på namnet. Like, what da fak tänkte dem?

Herregud. Fick kämpa mot mina tårar när jag läste detta:

http://www.mirrorfootball.co.uk/opinion/columnists/oliver-holt/Oliver-Holt-column-Why-Arsenal-and-England-star-Jack-Wilshere-took-brave-brain-tumour-sufferer-Jack-Marshall-to-his-heart-article810650.html

Water Walk

Water Walk, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

Emma Knyckare måste vara en inhyrd torped från Filip och Fredrik, utsänd för att totalt förstöra Tankesmedjan i p3.

Att lyckas stava rätt till bibliotek på första försöket är.. GLASSSIIIIIIGT

Kreta, Grekland. Efter ett veckligt besök till denna historiestolta ö i Egeiska havet, där dagens bestyr till största del består av att sitta på en stol i skuggan och leka med sitt halsbandskors, så är man verkligen full av intryck. Att de har en ekonomisk kris där nere är klart för gemene man och det får man verkligen förståelse för efter att ha varit där en sväng. De flesta Kretensare har två huvudsakliga jobb: turism och olivodling. Under ena halvan av året har man turister där, den andra ägnas åt skördning och producering av olivolja. Lustig fakta där är statistiken på hur många olivträd det finns på Kreta, för man får alltid två olika svar. Dels är det skatt i Grekland per träd man har. Sounds fair. Dels så får de bidrag från EU på antal träd de har. Sounds fair. Enbart den lilla saken att dessa uppgifter alltid skiljer sig åt, när det gäller bidrag så har de alltid fler än de vill skatta för. Ekonomisk kris – Fuck you.

Det råder även ett allmänt och genomträngande hat mot heldragna linjer i trafiken, såpass att de känner ett behov av att hela tiden köra över dessa nämnda linjer.

Ett av kraven för körkort i Grekland är att du måste kunna manövrera bilen med enbart en hand, då den andra MÅSTE hängas ut genom bilfönstret. Det spelar ingen roll om du så är bankrånare med en gissla i bilen, handen ska hängas utanför! Tack vare detta får de en otrolig simultanförmåga när de manövrerar en bil, någon som verkligen behövs där nere med tanke på deras svängiga och krokiga vägar. Vilket leder till ännu ett korrekt påstående: alla vägarbetare där nere går på knark. Istället för att bygga raka vägar så får de ideén: ”what if we like, do it like, so it goes like, up and down, and makes unnecessary turns like all the time, man. Just imagine! People will be like, whaaat.”

Ett annat skattefusk de gillar att syssla med är att undvika fastighetsskatten. Förut var det nämligen så att du aldrig behövde betala den skatten så länge ditt hus inte var färdigbyggt. Detta ledde naturligtvis till att ingen ville bygga klart sitt hus, någonsin. Resultatet blev då att det alltid stack upp armeringsjärn och betongfundament lite varstans, som tillsammans bygger på den fantastiska charmen som dessa hus besitter. Det är nu ändrat så att det enbart är skattefritt under de första fem åren du bygger, vilket i sig gav resultatet att byggnationerna alltid tar fem år. Att maska med byggandet blev en livsstil! Ekonomisk kris – fuck you.

That's it for now. Mer kanske.

Och ja, självklart skämtsamt.

Enormt hatinlägg mot greker snart.. Bring yo friends.

Med en liten sådär glimt i ögat, eller vad nu kidsen kallar det.