:(.
Praktexempel av en som inte kan följa upp sitt debutalbum. Debutskivan "For Emma, Forever Ago" är en instant classic, ljudbilden och känslorna den framkallar är helt absurt bra. Ett sånt känsligt album, som aldrig känns tjatigt eller gnälligt, för ens tankar till Conor Oberst, där den största skillnaden är rösten. Justin Vernon kan sjunga. Conor Oberst kan inte. Eller snarare, han kan efterlikna en femårig bebis bättre än Conor Oberst, han besitter ingen riktig pipa. Men de gör liknande typ av musik och främst av allt: de gör det bra.
Iaf, att liknas med Conor Oberst är i min värld en lika stor bedrift som att se alla Twilight-filmerna på rad, utan att drabbas av en hjärtattack, ett raserianfall eller aids. OBS! Kravet är att du måste vara över tretton år. Och inte ha sån där löjlig bild om vad kärlek är. Fuck vad jag hatar Twilight.
Men skivan då, den självbetitlande skivan, som är Bon Ivers andra släpp, varför är den dålig? Helt ärligt är mitt svar: för att det inte är den första skivan. Oavsett vad duden gör går det ej att återskapa en sådan skiva. Vad ska man då ta för riktning, vad ska man utforska och rikta in sig på? Jag vet inte.. Inte detta i alla fall. Är det för mycket instrument för hans musiktyp? Är det för producerat? Förmodligen så är det alla fel man kan komma på, allt spelar in. Han ville för mycket. Han ville försöka förnya sig, släppa något nytt och spännande. Med tokflopp som resultat. Hur gå vidare från detta, hur göra i sin karriär nu? Mitt tips är väl (som vanligt) att drabbas av en depression och få inspiration. Get to it. Now! Du ser allt lite tjock ut Justin Vernon..
Men lyssna på hans skiva på spotify via länken. Jag får pengar då!
Eller nej,
