Hur mycket det än sårar att säga detta så är Bad as Me inte så bra. Albumet känns så mellanmjölk att funderingar uppkommer till varför den släpptes med så många halvdana låtar. Det är ju faktiskt Tom Waits det handlar om. Mannen brukar vara kapabel att transformera Bruno Mars låtar till något som inte orsakar massjälvmord och en folkdepression som gör att lyckopillerna tar slut på apoteket. Självklart är besvikelsen samkopplad till de otroliga förväntningar som fanns, när de första låtarna släpptes så lät det som att vi skulle bli tvungen att undersöka om Tom Waits faktiskt är Jesus återfödd. Så vart inte fallet, tyvärr.
Låtarna på skivan har två lägen, två kategorier. En hård, urflippad stil, där hans raspiga röst river rost och en mjukare, lenare stil, där han tar sikte på sina gamla ”fylleballader”. På tidigare alster har det fungerat väldigt bra, hans blandning av stilarna är något jag uppskattar mycket. Men gränsen blir så totalt överklar på skivan, det är antingen det ena eller andra. Här kommer en lugn låt. Här kommer en hård låt. Efter den hårda kommer en lugn låt. Inga andra dimensioner återfinns. Jämför med Rain Dogs, där det finns så mycket mer variation i låtarnas struktur. Den bringar en aldrig till hänföran om hur denna låt ska låta, hör man introt så räcker det. Man vet hur hela låten kommer att låta och vad som komma ska, which is a pity.
Självklart slår skivan de flesta mainstream-albumen på fingrarna. Där ser jag ingen idé i att ställa upp i en tävling. Ska Tom Waits jämföras med något/någon är det enbart honom själv. Han har tidigare bevisat vad han kan och vad han kan misslyckas med. Denna skiva hamnar tyvärr på den lägre skalan, undantaget vissa underbara låtar.
Tom Waits skiva Closing Time får mig att vilja bli alkoholist, hänga på jazzbarer och bli kär i alla tjejjer jag möter. Denna skiva ger ingenting. Föck.
Skivan återfinns inte på spotifyuuu men Back in the Crowd och Chicago hålls som favoriter.
