Där vissa artister stagnerar med åren, blir urvattnade
och orelevanta visar Cohen på hur man ska göra. Otroligt nog är
jag lika facinerande av alla hans skivor, trots att alla skivor har
samma upplägg: kärlek, förlorad kärlek samt bitterhet (och låter
likadant). Men hur sjutton lyckas Cohen göra det så bra i skiva
efter skiva, släpp efter släpp?
Givetvis är den inget emot hans tidigare klassiker,
ingen förväntar sig det heller. Den förväntningen man har är att
få höra något relevant, något som verkligen är Cohen. Sannerligen, mina
kamrater, sannerligen, den gamle kan ännnu. Kanske är det
för att han är ett unikum i dagens samhälle, eller snarare ett
unikum i dagens pop-samhälle som faller alltifrån längre bort från
den romantiserade bilden av kärlek. Leonard Cohen behövs i vårt
samhälle, om så endast för att väga upp emot den här jävla
jobbiga svenska hiphoppen som sjunger om ”att göra något något äckligt” hela
tiden. Denna man är fantastisk. Denna man behövs i vårt samhälle.
