Weezer - Pinkerton

Weezer – Pinkerton

punk-pop, alt rock

Avfärda inte Weezers som ett skrållband alá Sum 41 eller liknade som jag var dum nog att göra innan. Likheterna slutar där de inte ens började från början. Dela likheterna med noll och du får summan. Förlåt, dåligt skämt. Bra. Kan kanske sägas att det är hård? Lite åt det hållet iallafall. Absolut inget growl utan det är vanligt standardbandspel. Du har Herr Gitarr som slänger ut häftiga riffs, Farbror Trumma som slår på likt en alkoholiserad norrlänning var fru var otrogen och Bror Bas håller käft men finns nånstans där i bakgrunden. Sen en sexig frontman med en acceptabel röst. Det är Weezers, som trots detta låter förvånandsvärt bra.

http://www.mediafire.com/?vzlmniamztu

The Smashing Pumpkins

The Smashing Pumpkins

grunge, alt rock, indie rock

Det enda band som kan sättas över Nirvana i grungesammanhang är The Smashing Pumpkins. I Nirvana var det Kurt Cobain som styrde och ställde. Smashing Pumpkins hade frontmannen Billy Corgan. Där Nirvana oftast drog åt det mera polerade och lättsamma soundet, om det nu ens går att säga så om grunge, så var Pumpkins mera metalinriktat. Det blir såklart en perfekt matchning till Corgans röst, som verkligen inte är någon skönsångare av rang. Kvalitéer, som brukar betraktas som klassiskt bra för en sångare att besitta, saknar han nästan helt. Hans röst kan nästan beskrivas som en rasp, en slö såg eller något annat rostigt verktyg. Däremot så finner den verkligen sitt rätta forum i deras musik, eller kanske, deras musiken finner sitt rätta forum i hans röst. En sort harmoni finns mellan musik och rösten här som gör att det funkar på ett bra sätt. Texterna är inriktade sig på tonåringar med all ångest och problem som medföljer att växa upp. Det blir dock alltid sekundärt i Pumpkins fall eftersom det som alltid slår en är derasmusikaliska färdighet, då främst i användning av gitarrer.

Gish är deras debutalbum, släppt samma år som Nirvanas Nevermind. Bortsett från den charmiga dream pop-låten Daydream så är det distortion-gitarrer som styr plattan, till en mindre del än det skulle få senare. I Am One är en av de bättre låtarna de någonsin har släpps. Resterande kan kännas rätt så platta, undantaget ett fåtal andra.

http://www.mediafire.com/?miew40wzyk5

På Siamese Dream har de fått ett par år att jobba på sitt sound och hur de vill låta. Resultatet blir en raktigenom förbättrad, uppgraderad skivan. Flertal klassiska hits såsom Cherub Rock, Today och Disarm. En av 90-talets största alt rock skivor.

http://www.mediafire.com/?mdqdqyv3dyo

Hur då försöka toppa Siamese Dreams? Två år tog dom återigen på sig för arbetet med skivan och det som släpptes kan verkligen klassas som ett mastodontsprojekt. Mellon Collie and the Infinite Sadness är ett dubbelalbum där de verkligen ger oss 100% av deras register. Det hela känns nästan som en komplett diskografi över bandet. Mycket njutbart, om än inte samma genomgående perfektion som Siamese Dreams besitter.

http://www.mediafire.com/?24zhygugnz1

The Verve - A Northern Soul

The Verve – A Northern Soul

alt rock, space rock, britpop

Ett band som ofta har hamnat i britpop-facket och blivit sönderspelad via låtarna – The Drugs Don't Work och Bittersweet Symphony – har så mycket mer att erbjuda än det uppenbara. Tillskillnad från deras största skivsucce, Urban Hymn, så innehåller A Northern Soul ett betydligt mera rockigt sound med influenser och inspiration från shoegaze och spacerock. Det som ger mest kraft åt musiken här är kontrasten mellan Richard Ashcroft känsliga, gnälliga röst med de upprikta texterna och det explosionsliknande gitarrspelet de har på vissa låtar. Några av deras bästa rocklåtar återfinns här iform av New Decade och This is Music. Topplåten History, som är en av bättre ”hjärtskärande” låtar som har gjorts har sitt hem på skivan också.

History

I've got to tell you my tale

Of how I loved and how I failed

I hope you understand

These feelings should not be in the man

http://www.mediafire.com/?3mxmm0vmjez

Tom Waits - Alice

Tom Waits – Alice

singer/songwriter, spoken word/poetry, exp rock

Tom FUCKING Waits. Allt han gör förvandlas till guld. Hade faktiskt velat höra Tom göra en cover av nån David Guetta-låt bara för att bevisa min teori. Ett fåtal låtar med upptakt resten lugna ballader om hans vanliga sinnesrika karaktärer. Albumet kommer dock aldrig i närheten av hans topskikt där Swordfishtrombones, RainDogs och Bonemachine regerar tämligen ohotat. Det här är mera i riktningen mot hans tidiga karriär där lugna kärleksballader spelar en större roll än muttrande texter om mörka tingest med exp.musik. Resultaet blir därefter. Hans tid som kärleksfull jazztrubadur är över sedan längesedan. Act accordingly.

http://www.mediafire.com/?3dzblewttme

Primal Scream

Primal Scream

acid house, dance-rock, electronica, alternative rock

Eftersläntarna och sammanfogarna Primal Scream var ett av de mera tongivande banden under 90-talet. De stod aldrig för det poppiga och moderna i Blur eller den tonårsdrivna ångest som Smashing Pumpkins stod för. Primal Scream drogs åt ett annat, märkligt håll, nämligen en rejäl blandning av rock och dansmusik. Band som New Order var stora under 80-talet då ny, modern dansmusik introducerades för en ny publik. Musiken var till stor del driven av elektroniska inslag i poplåtar med mycket bas. Primal Scream tog detta till en ny nivå med deras blandning av engelsk punkmusik med influenser av house och elektronica. Musiken blev nu mera rå än tidigare, samtidigt som man kombinerade det mest dansanta av dessa genrer. Samplingar från gamla filmer blandades in i musiken på ett makalöst sätt. Ravemusik blev populärt för allmänheten. Här har dagens artister tagit stor inspiration ifrån, t.ex. Lady Gaga som till stor del gör sin musik på samma sätt. En stor skillnad är texterna. För Primal Scream så är texterna sekundära, orden ska vara lätt ihågkomna och ha en cool impakt. Sångaren har aldrig en stor roll i deras musik och när han får det så blir resultatet sämre. Musiken ska spelas högljutt och är perfekt för livespelning med dess otroligt uppjagande tempo i vissa låtar. Ecstacyknaprande, hippa Engelskmän stod oftast för Primal Screams supportskala under tidiga 90-talet. Numera så lyssnar man på dom för att få en inblick i ett av 90-talets mest intressanta band med ett av de mest rockiga och samtidigt mest dansanta sound under den perioden.

Screamadelica

Utkommen 1991. Väldigt nytt för sin tid. Ett mera avspändt sound än de senare. Dansant punkmusik.

http://www.filestube.com/450471b7a71a530403ea/go.html

Vanishing Point

Utkommen 1997. Här försöker de få tillbaka sin tidigare cred med ett sound som är en anning mörkare.

http://www.mediafire.com/?xxzgdxgynbn

XTRMNTR

Utkommen 2000. Mindre dansant, mera oväsen, mera rockigt. Tunnelbanemusik.

http://www.mediafire.com/?t0ydtky0mt3

Moby Grape – Moby Grape

Moby Grape – Moby Grape

rock & roll, country-rock, classic rock

Klassisk rock. Papparock. Kalla det vad du vill men här är ett av de mest ultimata album inom denna ”genre”. Alla låtar är verkligen perfekta utan den första Hey Grandma som jag tycker är lite för tjatig och tråkig. 8:05 är en av de bättre lugna rocklåtar jag har kommit över, enkel samt med underbart gitarrspel. 

http://www.mediafire.com/?jktzyznmq1x

Mars Volta – De-Loused in the Comatorium

Mars Volta – De-Loused in the Comatorium

exp-rock, post-rock, post-hardcore

Ser man denna musik bara till hur det låter så är det fantastiskt. Man bjuds på en väldig variation av olika musikstilar såsom progressiv rock och post-rock. De två drivande bakom Mars Volta, Rodriguez-Lopez och Bixler-Zavala, var tidigare i det post-hardcore bandet At the Drive-In. Musiken där var mycket mera enkelt uppbyggd, där väldigt stor del av fokuset låg på att göra det så kraftfullt och argt som möjligt. Med detta band så fullbordar de egentligen sina artistiska banor genom att först gå från ett ”vanligt” band till ett mera experimentiellt. Rejält skrikande gitarrer med en rejält skrikande röst får man kastad mot sig här. Gitarrsolon som man aldrig hört förut och ljud man inte trodde kunda komma ur detta instrument blandas med rejält surrealistiska texter. På sina ställen så blir det verkligen för mycket nästan då det inte ens beskriver något utan snarare bara används för att orden i sig låter bra. Bixler-Zavala, som textskrivaren heter, verkar ha en riktig böjning för det kryptiska i musiktexter där man knappt kan fatta vad en enda låt egentligen handlar om. En aning har man alltid dock, eftersom detta är ett konceptablum som i grund och botten handlar om en resa in i komats mysterium. Själva hävdar dom att alla låtar på sitt sätt beskriver och berättar om hur koma kan upplevas, vad som egentligen sker och äventyren(!) som koma erbjuder. Eftersom nu Bixley är rejält skruvad så blir resultatet väldigt vagt och svårförklat. Den som framförallt skiner är då Rodriguez-Lopez som är den drivande bakom musiken. Man bjuds verkligen på en resa som man sent kommer att glömma. Jag vet verkligen inte hur många gånger denna skiva har gått rundgångar i mitt huvud men för den delen så förstår jag fortfarande väldigt lite av det lyriska budskapet. Men det övriga i produktionen är rejält coolt.

http://www.mediafire.com/?byvmisnntdm

The Killers - Hot Fuss

The Killers – Hot Fuss

alternative pop/rock

Man kan säga att detta är alla kommersiella radiostationers drömskiva. Alla låtar är klatschiga och lättlyssnade med gitarrdriven synthmusik och andra drag för att enkelt känna igen en låt på momangen. Som vanligt med denna sorts av musik så får man fnatt när man har lyssnat på det några gånger och börjar då bli riktigt irriterad på skiten. Tidigare gillade jag The Killers, nu har överkonsumption av dom fått mig att inse att det verkligen inte är bra och bara är gjort för att låta klatschigt. Inget nytt, inget eget och absolut inget som håller i längden! Med det sagt så är den rätt optimal de första genomlyssningarna.

http://www.mediafire.com/?2zyzaru3z2z

The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble – Here Be Dragons

The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble – Here Be Dragons

exp-jazz

Vad gillar man mest; Deras flummiga namn eller flörten med internethumor i form av skivnamnet? Detta är en sån skiva som sticker ut så mycket från vad som anses att vara normalt att den nästan borde ingå i skolundervisningen. Soundet har du förmodligen inte hört förut. Innehåller element av progressiv jazz, frijazz, ja, faktiskt det mest som har med jazz att göra. Experimentiellt kan man med ett ord beskriva det hela. Med detta sagt så tycker jag faktiskt att det inte är särskilt bra. Dock så är spännande och flummigt ingen dålig combo!

The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble – Here Be Dragons

David Bowie - Heathen

David Bowie – Heathen

art rock, electronica, pop/rock

Bowie behöver aldrig någon introduktion. På denna skiva glider han tillbaka till musiken han gjorde i 70-talets slut med den omåttligt populära Berlin-triologin. Han har ständigt förändrat sin inriktning och vad för musik han gör under sin artiskarriär. Nu var det dock länge sedan han ens har försökt, kanske av den enkla anledningen att han inte har något mer i sig. Då tar han sig istället tillbaka till tiden då han var den artisten man lyssnade på för att få det nyaste, för att få det mest konstnärliga, den mest skickligt gjorda musiken som fanns. Trots att han gör en så uppenbar sväng tillbaka så blir man inte besviken. Under 90-talet så släppte han knappt en skiva värd att lyssna på, med undantag för Hours, men här får skivan en mening igen. Albumet besitter dock inte den sammanhängande känsla och genomgående bra låtar som den klassiska skivan Low har. Topparna – Sunday och Slow Burn – blandas med skräpet, framförallt 5.15 The Angels have gone och I Took a Trip on a Gemini Spaceship på den igenomgående ojämna skiva. Där Bowie lyckas behålla just detta artistiska, det minimalistiska samspelet mellan trummor, enstaka gitarrslingor och moderna ljud så låter det fantastiskt. Rösten är heller inget att klaga på. Den har blivit mörkare men inte fått en riktig whiskeyton som t.ex. Dylan har odlat fram. Skivan innehåller dessutom två covers, dels Neil Youngs I've been waiting for you och Pixies låt Cactus. Pete Townsend och Dave Grohl bidrar till albumet med gitarrspel. Bowie är en som de flesta musiker vill sammarbeta med och varför skulle dom inte göra det? Fortsätt göra musik, Bowie, med flera sammarbeten av nya artister t.ex. Jack White. Än kan gubben nämligen producera och göra underbar musik.

http://www.mediafire.com/?tzwvjtzydht