David Bowie – Lodger

Berlintrilogin ska du känna till om du vill ha koll på Bowie, ett påstående som inte går att argumentera emot. Skivorna Heroes och Low känner de flesta med lite musikalisk insikt till och kan ofta placera dessa till Berlintriologin. Men den tredje då? Det är den monstruöst frånsedda och underskattade skivan Lodger som utför den tredje och sista komponenten. Lodger är inte lika bra som duon innan men med tanke på hur lite man hör talas om skivan kan vi nästan tro att det är som Gudfadern 3, en skymf mot de tidigare två. Så är inte fallet, långa vägar ifrån.

Just nu gjorde jag en snabb youtube-sökning på första låten 'Fantastic Voyage', en låt om det kalla kriget. Märk min fasa när jag hittar Coolio över i sökningsträffar. Coolio.. Nu kommer jag inte dissa honom här men i en duell mot Bowie så blir det ingen duell ens. Han är inte värdig. Inte ens Jesus är värdig att ställas mot Bowie i mitt tycke. Detta poängterar min teori, Lodger är sjukt underskattad.

Skivan går ifrån det tidigare stuket på Berlintrilogin. Det är betydligt mer poppigt och ”tuggummi”, ett klart avstamp från den totala misären och depressionen som hör hemma Heroes och Low. Det kan vara en faktor till att många ofta bortser från Lodger. Och visst, den är mindre nyskapande än duon men det är ingen Gudfadern 3! Det är en perfekt popskiva av Bowie med inslag av det instrumentella och det desperata som fanns med på Heroes och Low. En lika grundläggande genomlyssning som Heroes och Low. Och den sista punkten är: gillar du musik ska du åtminstonde lyssna igenom Bowies musik, det finns ingen anledning till att låta bli. Om du inte är dum. Är du dum?

OK. De söker många sjuksköterskor till sommaren.

Aww hell, nytt format har de jävlarna infört, utan tvekan för att framställa mig i dåliga dagar. Well well, sådant får man ta!

Nas - It was Written

Skönt att jag tog bort datum för publicering, så jag slipper se hur jävla seg jag egentligen är. Fak det går segt nu.

Ja

Door to the Light

Door to the Light, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

Nas – Gods Son

”Riktig hiphop” är egentligen är hemsk term, som om den enbart vore myntad för att hylla sig själv och förnimma alla andra. Men tamigfan, detta är riktig hiphop!

Skivan innehåller allt som behövs för att klassas som en av de stora genom tiderna med kanonlåtar som Last Real Nigga Alive och I Can. Där den ena är en fetdiss mot andra rappare och den andra är en uppmuntrande låt om att göra något med sitt liv. Dessa två typer behövs på varje hiphop-skiva, i någon form. Nas brukar sällan vara känd för sina feta beats men vissa låtar på skivan håller riktigt hög klass.

Men skivan är inte Illmatic. Nas kommer alltid bli dömd efter det mästerverket och det är omöjligt för en människa att toppa ett sådant släpp. Därför känns även detta släpp lite halvdåligt, enbart för den sinnessjukt höga standard man har med Nas. Om detta släpp hade varit debuten för en ny, ung rappare hade han hyllats till skyarna, det vågar jag nästan säkert påstå.

Men... Skivan är inte Illmatic. Därmed inte sagt att den inte är bra. Men.. Inte Illmatic..

Sen blire två med Nas, därefter ska jag sluta vara wigga ett tag, då vi kör lite Bowie!

Det luktar bacon i hela lägenheten. That will be all.

Twittrar i bloggform, fan va meta.

Light

Light, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

Har du svårt för att störa dig på folk? Här är en kortare lista du kan börja följa, för att lättare hata folk.

Du ska hata:
Alla som dricker vitaminvatten.
Alla som har Macs.
Alla som har mössa som inte går ned över öronen.
Alla som har programmet 'instagram'.
Mmmkay

Drake – Take Care

Drake är en av de absolut största artisterna just nu, i popularitet om inte annat. Att han besitter någon sorts talang hålls med om men att han höjs till skyarna är helt fel.

För det första: Han är ingen rappare. Han är ingen gangsta. Imagen han försöker leva upp till känns så otroligt tillgjord. Han är en rik jävla RnB-sångare, med stor skicklighet för att göra poplåtar. Det går aldrig att jämföra honom med någon vettig rappare, som jag sett åtskilliga göra, ibland till och med att hävda honom som en av de största. Det är skrattretande.

För det andra: Meh. Kommer inte på något. Jag tycker faktiskt om skivan, ärligt talat. Men märk väl: det finns flera dussin som är bättre än honom, om du är en av dem som har fastnat för honom så utforska andra! Shit vad du kommer bli glad när du upptäcker Nas eller Mos Def :))))

Ajuste, han sjunger om pengar och girls. Surprise.

Och låten Take Care är en cover. Så fuck off till den personen som vägrade tro på mig och påpekade att den texten visade på hans skicklighet som låtskrivare. LoL. Und jävlar vilken dassig omslagsbild.

Troll under the Bridge

Troll under the Bridge, a photo by Peter Dovärn on Flickr.