Och en riktig pop-dänga av The Cure! Från skivan Boys dont Cry

The Cure – Pornography

The Cure ska fan inte vara mest kända för deras popdänga Friday I'm in Love! Jag hatar inte låten. Jag hatar inte heller skivan den låten kommer ifrån. Men det är så långt bort ifrån man kan komma deras absoluta topp! Självklart är det jobbigt att ett band blir känd för en medioker låt, från ett mediokert album, som även är en helomvändning från deras deppiga stil. Det är grundexemplet från ett band som ger upp sin image för att hitta på något nytt. Och det går fullständigt åt helvete. Att gå ifrån albumet Disintegration till skivan Wish, där Friday I'm In Love kommer ifrån, är ett av de värsta stegen i historian ett band har tagit. De gick ifrån att vara ett gothband med popinslag till att börja spela glad-pop. Och att bandet blir mest känd för en låt från den skivan är inget annat än skam.

Lång rant om annat men Pornography är The Cure när de är som The Cure ska vara. Deppigt, gothigt, fullt med coola basslingor och så långt bort ifrån glad-pop man kan komma.

Plus att deras låt Friday I'm In Love har fått ett väldigt uppsving på senaste tiden tack vare underbarnet Rebecca Black. Se likheterna emellan deras låtar. De finns. Det är läskigt.

http://www.mediafire.com/?mo2mtqmjexj

The sad truth

När musiker väl har fått säga sitt tar de slut. Tyvärr är det väldigt många som vägrar inse när de har nått vägens ände, punkten där de inte längre har något vettigt kvar att varken skriva eller säga. Att upprepa sig till det oändliga ger absolut ingenting iform av artistisk värdighet - möjligtvis en bra inkomst. För att säkra sin plats i musikhistorian efter att man har släppt sin superskiva ska man ta livet av sig själv. Alternativt se till att ta en överdos av någon cool drog eller ordna så att man blir mördad, gärna av ett galet fan. Då kommer folk för evigt att gå å grunna på vad personen hade kunnat skapa om den hade levt idag och hur många bra skivor som skulle ha kommit ut. Faktum är att de skulle bli urvattnade b-kändisar, skivorna skulle bli sämre och sämre samt att de skulle förlora all sin image och spänning. Ian Curtis hade aldrig kunnat upprepa sina två skivor, Kurt Cobain skulle till slut själv bli en del av konsumptionssamhället och Jim Morrison hade aldrig fått en kultstatus. Ta bara Robert Smith från The Cure som exempel. Sett honom på sistonde? All värdighet och respekt - borta. Paul Mccarthy? Skulle följt efter John Lennon..

Ett fåtal inom branschen har hållit på sin image och levt upp till den på skiva efter skiva. Leonard Cohen och Tom Waits är två utmärkta exempel. Och inget, absolut inget, i hela industrin är lika imponerande som den kontinuiteten som de uppvisar. Det är nästan en omöjlig acomplichment som de har lyckats med och sådant ska tamejfan hyllas!

Danger Mouse – The Grey Album

Dj Danger Mouse mixar ihop två superskivor, Beatles The White Album och Jay-Z The Black Album till en skiva som fick namnet The Grey Album. Störst fokus ligger på Jay-Z då han endast använder samplingar och korta sångstycken av Beatles som läggs till Jay-Z rappande.

Om den beskrivningen inte gör dig nyfiken så är det något fel på dig! Skivan är sjukt bra, men det som skall hyllas mest är hur han lyckas få ihop dessa båda giganter från olika tidsåldrar och olika genrer till ett album som låter som något extremt nytt. Det drar ens tankar till det Kanye West sysslar med nu för tiden. Att återskapa gamla ting, förnya och hotta upp det för att göra det till sin egen lilla bitch!

http://www.mediafire.com/?jmcc24emtj0

Sjukt frän och träffande

Frida Hyvönen – Silence is Wild

Underbar röst, skicklig på piano och en mästarinna på ord. Så väljer jag (och alla andra) att beskriva det svenska fenomenet Frida Hyvönen. Det är ett modernt, uppoppat singer/songwriter-stuk på skivan som använder alla sina element (sången, instrumenten och texten) till att fullända skivan. Det är utan tvekan en av de bästa skivorna som har kommit från vårt melankoliska land de senaste år. Lugnande, vackert och tänkvärt.

Med öppningslåten Dirty Dancing så slängs man direkt in i världen av kärlek, sorg och brustna drömmar. Inte heller kommer man ur världen när den sista låten har tystnat, utan känslan sitter kvar. Första gången jag hörde den var i slutet på 2008 och den spelas fortfarande som soundtrack i min skalle under delar av min vardag. Mäktigt!

Att nämna några favoritlåtar behövs inte då detta är en såkallad haaj faajv-skiva. Inte en enda dålig låt!

http://www.mediafire.com/?rnvy0avmniz