Daniel Adams-Ray – Svart Vitt och Allt Däremellan
För att få extra konstnärlig creed: lägg till stolsknarr på låtarna! Den andra broder Snook, Danneman, ger direkt svar på tal när hans soloskiva släpptes efter Oskar. Och vem drar det längsta strået? Danne! Som helhet that is, om man ska bedöma skivan – inte känslan, så är Daniels skiva mycket bättre gjord. Oskars har vissa problem med kontinuitet, något som denna skiva inte har. Faktum är att det är en av de bästa svenska skivor jag någonsin hört. Den är så genomgående bra att det är närpå läskigt. Inte en enda låt på skivan passar inte in, inte en enda låt håller inte samma standard som de andra.
Om det kommer till ett vägskäl mellan Oskar och Daniel så väljer jag däremot Oskar. Hans ljudbild och texter känns, om än inte bättre, snarare närmare till mig. Jag har lättare att ta till det och finner det bättre, även om Daniels skiva i sin helhet är bättre. Detta album har en lättare ton på sig, ljudmässigt – inte textmässigt, där de är ungefär jämbördiga, om än om olika saker. Fokuset ligger mer på förortsromantik, om det nu finns en sån genre, om inte; så finns det nu! Oskars är mer om kärlek och hopplöshet, Daniel försöker mera vara en röst för en hel grupp, att beskriva sin uppväxt och berätta om hur livet kan te sig här i orten.
Vilken du finner bäst av dessa är svårt att säga. Men en sak är säker. Du måste lyssna igenom skivorna!
Oskar Linnros – Vilja Bli
Exhibit A of that Oskar Linnros inte kan sjunga. But who cares? HåkanBråkan Stjälström är inte heller någon skönsångare och han klarar sig helt okej. Hans skicklighet som producent lyser verkligen igenom på skivan och lyckats på det sättet rikta uppmärksamheten åt annat håll. Skivan är i hopplöshetsgetens tecken och saknar nästan alla element av uppmuntrande försök. But it's all good. Texterna är starkt inspirerad av hans uppbrott från Maggio (duh) och skivan är verkligen ett praktexempel på ”terapiskiva”, ett fenomen som Alanis Morissette använder sig av. Så om du nu blir ihop med Alanis och ni sedan gör slut så kommer du få en skiva som handlar om dig!
Det finns så mycket att säga om skivan och låtarna på den. Från och med Du får mig fortfarande att må illa, då den är starkt förknippad with a bad romance. Låten 25 fungerar lika perfekt som Bowies Young Dudes om man som mig tänker ta självmord när man fyller 25! Låten Din mamma är en perfekt uppbrottslåt. Annie Hall är så bittersweet som en låt bara kan vara. Und so weiter..
Topplåtar finns det gott om. De flesta har en charm faktiskt. Albumet är ett utmärkt exempel på att kärlek gone wrong är något av den bästa inspirationen man kan ha! Saknaden efter Snook är inte stark efter denna skiva. Oskar klarar sig utmärkt själv.
Sam Cooke – Night Beat
Sam Cooke är en av de mest inflytelserika inom soulen och denna skivan är hans flaggskepp. Tyvärr saknar skivan den minsta tillstymmelsen av den episkhet som ex Otis Redding hade. Att hävda att Sam Cooke inte är en av de största inom soulen går inte. Men personligen finner jag honom väldigt överskattad. Och även så skivan. Tyvärr.
Stewie Wonder – Talking Book
Stewies kändisskap känns enbart som en nackdel, på alla tänkbara sätt. Vad är han känd för? Folk känner till två saker om honom. Att han är någon sorts musiker och att han är blind. Ingen bryr sig väl om att upptäcka honom då han mest är känd för en mindre bra låt. Ingen bryr väl sig om att han gjort fler (och bättre låtar) än I just called to say I love you. Synd är väl det då Stewie är mer än en kändis som är känd för att han är känd. Och för att han är blind.
Erkännas måste att jag aldrig vart ett Stewie-fan och att jag inte heller är såld nu. Samtidigt så är denna skiva väldigt gjuten. Den har inslag av funk och soul samt att den där mer romantiska tonen som Stewie oftast är förknippad med. Favoritlåten på skivan är I believe, som är av den där mera smöriga typen.
Och, för att citera random full dude på ferre: ”Jääla skönt riff på låten superstition.” Det går nog inte att ogilla. Try it out! Double-tripple dare!
Arcade Fire – The Suburbs
En grupp som beskrivs med orden indie och hipster låter hemsk. Det är två ord som tillsammans skapar värre associationer än Hitler und gas. Trots det så är Arcade Fire bra, på gränsen till underbara. Deras nya skiva håller lika hög klass som Neon Bible men når inte upp till The Funeral. Det är återigen ett konceptalbum man får lyssna på och som alltid så är det mycket olika instrument som samsas. Med så pass mycket inslag så borde det bli en aning rörigt men de kryssar så pass bra igenom låtarna att så blir aldrig fallet. Däremot så ligger en smågnagande känslan i ens bakhuvud genom hela albumet. Vad känslan är kan jag inte sätta fingret på. Albumet är inte klockrent. Det är inte fläckfritt. Men nog så bra ändå!
The Strokes – Angels
Imagen är borta. Attityden är borta. Känslan är borta. Coolheten är borta. För helvete, get it together! Raset från första skivan början bli lite väl löjligt, någon gång måste det vända kan man tycka.. Nytt försök tack!
Bättre än skivan innan men inte ens på samma karta som debuten Is this It.
