Bon Iver – Bon Iver
:(.
Praktexempel av en som inte kan följa upp sitt debutalbum. Debutskivan "For Emma, Forever Ago" är en instant classic, ljudbilden och känslorna den framkallar är helt absurt bra. Ett sånt känsligt album, som aldrig känns tjatigt eller gnälligt, för ens tankar till Conor Oberst, där den största skillnaden är rösten. Justin Vernon kan sjunga. Conor Oberst kan inte. Eller snarare, han kan efterlikna en femårig bebis bättre än Conor Oberst, han besitter ingen riktig pipa. Men de gör liknande typ av musik och främst av allt: de gör det bra.
Iaf, att liknas med Conor Oberst är i min värld en lika stor bedrift som att se alla Twilight-filmerna på rad, utan att drabbas av en hjärtattack, ett raserianfall eller aids. OBS! Kravet är att du måste vara över tretton år. Och inte ha sån där löjlig bild om vad kärlek är. Fuck vad jag hatar Twilight.
Men skivan då, den självbetitlande skivan, som är Bon Ivers andra släpp, varför är den dålig? Helt ärligt är mitt svar: för att det inte är den första skivan. Oavsett vad duden gör går det ej att återskapa en sådan skiva. Vad ska man då ta för riktning, vad ska man utforska och rikta in sig på? Jag vet inte.. Inte detta i alla fall. Är det för mycket instrument för hans musiktyp? Är det för producerat? Förmodligen så är det alla fel man kan komma på, allt spelar in. Han ville för mycket. Han ville försöka förnya sig, släppa något nytt och spännande. Med tokflopp som resultat. Hur gå vidare från detta, hur göra i sin karriär nu? Mitt tips är väl (som vanligt) att drabbas av en depression och få inspiration. Get to it. Now! Du ser allt lite tjock ut Justin Vernon..
Men lyssna på hans skiva på spotify via länken. Jag får pengar då!
Eller nej,
Nas – Hip Hop Is Dead
Titeln tar in vad skivan tar in. Nas är all mad över den nya hip-hopen och alla värdelösa posers som den medfört. Särskilt seriöst kan man inte ta skivan däremot. Visst, he makes good point, men! MEN! Det går aldrig att göra en helskiva om något man är såpass arg över. Det blir tillslut löjligare än en clown med storlek 80 på skorna. Trent Reznor har tidigare nämnt det, skivan blir då istället en parodi på dig själv. Ibland driftar den över i den riktningen. Ibland, inte alltid, och aldrig helt ut! Den är fortfarande väldigt bra och i frågan om hip-hopens död så ställer jag mig på Nas sida. Något ironiskt blir det på titellåten, där Will.I.Am är med och producerar. Han är en av parasiterna som har heltidsjobbet att förstöra denna genre, eller som han säger, ”Let's get it started in here, Let's get retarded in here”.
Men fuck all that. Det är enbart ett sidospår. Skivan håller otrolig hög nivå och är en väldigt skön kängla till alla skämt som kallar sig för rappare. Nas är en av de vassaste som funnits/finns och visar det på skivan.
Ett till sidospår: Sjukt bra att springa till.
Money over Bullshit
Är det patetiskt att störa sig på penny i the Big bang theory, när hon stör sig på att killarna i serien är patetiska? Inception-liknande tänk kör vi här! Denna underbara karaktär kallar dem hela tiden patetiska, sorgliga och anklagar dem för att 'inte ha ett liv'. Vad fan innebär det att leva för henne? Detta är självklart inte enbart riktat till seriekaraktären utan de i verkliga livet som är som henne. Måste man ha intressen som är allmänt accepterade som coola för att ha ett liv? Att inte ligga runt, att vara singel och att inte gå på minst två fester i veckan kvalificerar en då till att vara patetisk och inte 'ha ett liv'. I serien så umgås killarna med varandra, har gemensamma intressen och utför det tillsammans. Är inte det då ett perfekt exempel på folk som faktiskt 'har ett liv'? Är ens intressen verkligen så viktiga att det räknas över vänskap och vad man gör? Bara för att de gör andra saker i sitt liv än festa runt så är de inte patetiska för det. Times they are a changeing. Acceptera det folk. And fuuck you penny och folk som är som dig i den frågan
Och ja, jag är bitter. Döh. Skrivet på en jävla smartphone så solly om det ser ut lite som det vill med stavning och meningabyggbaden.
Och ja, jag är bitter. Döh. Skrivet på en jävla smartphone så solly om det ser ut lite som det vill med stavning och meningabyggbaden.
Undrar hur länge det tar innan alla kommer hata Manchester City? De känns mer och mer som The Empire från Star Wars.. Onda jäklar som alla hatar, med fuckload of money. Snart bygger City sin egen dödsstjärna, så de kan ta bort alla konkurrenters spelare. Eller de kanske börjar bygga upp nån sorts chemical death star som ger motståndarna ebola, kallbrand eller gräsallergi. Allt är möjligt, UNLIMITED MONEY BIIITCH!!
Föck.
Föck.
Tom Waits – Bad as Me
Hur mycket det än sårar att säga detta så är Bad as Me inte så bra. Albumet känns så mellanmjölk att funderingar uppkommer till varför den släpptes med så många halvdana låtar. Det är ju faktiskt Tom Waits det handlar om. Mannen brukar vara kapabel att transformera Bruno Mars låtar till något som inte orsakar massjälvmord och en folkdepression som gör att lyckopillerna tar slut på apoteket. Självklart är besvikelsen samkopplad till de otroliga förväntningar som fanns, när de första låtarna släpptes så lät det som att vi skulle bli tvungen att undersöka om Tom Waits faktiskt är Jesus återfödd. Så vart inte fallet, tyvärr.
Låtarna på skivan har två lägen, två kategorier. En hård, urflippad stil, där hans raspiga röst river rost och en mjukare, lenare stil, där han tar sikte på sina gamla ”fylleballader”. På tidigare alster har det fungerat väldigt bra, hans blandning av stilarna är något jag uppskattar mycket. Men gränsen blir så totalt överklar på skivan, det är antingen det ena eller andra. Här kommer en lugn låt. Här kommer en hård låt. Efter den hårda kommer en lugn låt. Inga andra dimensioner återfinns. Jämför med Rain Dogs, där det finns så mycket mer variation i låtarnas struktur. Den bringar en aldrig till hänföran om hur denna låt ska låta, hör man introt så räcker det. Man vet hur hela låten kommer att låta och vad som komma ska, which is a pity.
Självklart slår skivan de flesta mainstream-albumen på fingrarna. Där ser jag ingen idé i att ställa upp i en tävling. Ska Tom Waits jämföras med något/någon är det enbart honom själv. Han har tidigare bevisat vad han kan och vad han kan misslyckas med. Denna skiva hamnar tyvärr på den lägre skalan, undantaget vissa underbara låtar.
Tom Waits skiva Closing Time får mig att vilja bli alkoholist, hänga på jazzbarer och bli kär i alla tjejjer jag möter. Denna skiva ger ingenting. Föck.
Skivan återfinns inte på spotifyuuu men Back in the Crowd och Chicago hålls som favoriter.
On that note! Lil' Wayne är retarded. Vissa låtar är bra. Oftast bra beats och en rätt cool röst. Men fucking texterna!!!
I kicks it no serial like a landing I sticks it
Whatever she asks me after she licks it
That’s too explicit – but why you listening?
I smell smoke, and something sizzling
That’s her pussy so hey pussy play with pussy or play pussy
And with that I leave you. Hävda aldrig att Lil Wayne skriver bra texter. Tack!
I kicks it no serial like a landing I sticks it
Whatever she asks me after she licks it
That’s too explicit – but why you listening?
I smell smoke, and something sizzling
That’s her pussy so hey pussy play with pussy or play pussy
And with that I leave you. Hävda aldrig att Lil Wayne skriver bra texter. Tack!
Outkast – Stankonia
Mixen mellan två otroliga, där otroliga står både för otroligt bra och för otrolig skillnad, mc:s är extremt njutbart. Outkast fucking nailar den blandningen med Andre 300 och Big Boi. Andre 3k står för den mer lugna, smootha versionen och Bog Boi innehar den mer festpumpande, upspeedade varianten. Dessa två besitter talanger som ligger i olika spektran, något som blir extremt klart på deras skiva Speakerboxxx/The Love Below. Big Boi växlar tempo och böjer ord på ett mästerligt sätt. Om det var en ren tävling mellan Andy 3k och BB så skulle BB äta upp honom.
Musiken, är det hiphop? Inte den där stereotypiska hiphopen, det är inte Outkasts stil. De liknar inte 2 Pac, Jay-z eller Biggie Smalls. Outkast har sin egen stil, de är i sin egen division, just cruisin. Ibland är vissa låtar något sämre men det är inget nämnvärt att gnälla på. Vad som är värt att gnälla på är alla jävla interludes. På min version finns det åtta st låtar som är sådana. Vad grejen med sådana ”låtar” är kommer jag aldrig få förståelse för. Men fasen vad det är störande. Overall a nice album tho. Und yes, Ms. Jackson är med på skivan
We Luv Deez Hoez
You God damn killers, På Spåret! Det var den värsta versionen av Where the Wild Roses Grow jag någonsin hört. Blev direkt lessen i båda mina ögon å kände ett starkt behov av att bli klappad snel. Bandet var dock bra, det brast på sången däremot. Jag tror knappast att någon av dem riktigt greppade vad låten är om ens. Och varför ha med en sångare som inte kan uttala engelska ord för? Jag vred på mig, jag skämdes, jag grät och sedan var det över. Much like sex, eii?
Aja. Nick Cave for president! Kul att de valde den låten iaf. Men om man jämför denna uppvisning med när Magnus Carlson (Weeping Willow) var med och sjöng tre låtar av band från Manchester... My god! Lyssna på hans There is a Light that Never Goes Out av The Smiths!
Aja. Nick Cave for president! Kul att de valde den låten iaf. Men om man jämför denna uppvisning med när Magnus Carlson (Weeping Willow) var med och sjöng tre låtar av band från Manchester... My god! Lyssna på hans There is a Light that Never Goes Out av The Smiths!
Yeasayer – Odd Blood
Skivan Odd Blood är mer intressant och spännande än bra. Deras underliga mixtring av rockstilen är riktigt spännande, ibland nästan spännande bra. Det som saknas på skivan är en riktning, att låtarna tillsammans ska gå åt något håll, att de ska ha ett gemensamt mål (exempelvis skapa en känsla). Det blir alldeles för spretigt och utstickande till den graden att man aldrig får grep om skivan. Bra låtar finns. Utan något tvekan. Och är det något bandet visar upp så är det stor skicklighet och en vilja till att skapa lite ny musik (vilket alltid förtjänar varm soppa och en internet-kram).
Summa kardemumma blir det tyvärr mer av ordet spännande än ordet bra. Ibland närmare spännande bra, ibland längre ifrån. Bandet Yeasayer är förhoppningsvis ett stort framtidsnamn, då de redan nu har rönt framgångar. Deras största, kritikerhyllade och allmänt superbra-iga skiva är still to come. Mark my word, Marky Mark.
Låten Ampling Amp är skivans bästa låt. Jag bortser från låten O.N.E då jag fått den totalt sönderspelad av spelet Fifa 11. Kan omöjligt säga om jag tycker den är bra eller dålig längre. Jävla indoktrinering.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)