Grym liveversion!
Jakob Hellman – Och stora havet
Av många den bästa svenska skivan. Någonsin. Och visst, det kan jag fan i mig tänka att skriva under på.
Utan tvekan så förtjänar Jakob Hellman mer uppmärksamhet än t ex vår stora poet Orup eller vår största, konstnärliga själ Niklas Strömstedt har fått. Hellman kan förmedla något med sin text. Orden är genomtänkta och det får en viss innebörd, som jag sällan tycker det svenska språket erbjuder. Engelska är helt enkelt mycket bättre att uttrycka sig på. Hur som haver så klarar Jakob Hellman av det på ett extraordinärt sätt, inte lika vasst som Kent men nära. Musikaliskt är det väldigt nära besläktat med brittpopen och i början så blir man förvånad av att det sjungs på svenska.
Ibland blir man fylld av känslan paff. Det är så, på ett sätt en sån epoksingivande skiva som det är möjligt att göra. Sättet musiken är uppbyggd på, sättet han sjunger på och texterna. Det är så 90-tal det bara kan bli (skivan släpptes 89) och albumet har en sån egen identitet att man nästan tänker sig att 90-talet blev inspirerad av Jakob Hellman.
Att han gjorde sorti på det sättet han gjorde, endast några år efter skivan släpptes och drog sig tillbaka har givetvis hjälpt honom på sin väg mot kultstatus. Hade det funnits ett femtal, halvdana uppföljare till Och stora havet så hade Hellman upplevts som mer mänsklig (i ordets bemärkelse att människor gör fel, människor är inte perfekta, människor har inga ideal och människor är värdelösa). Som fallet blev så fick han istället en odödlig status bland folket, en status som kommer leva kvar en bra tid framöver.
Men visst undrar man vad han hade kunnat fortsätta göra i musikväg om han hade fortsatt på banan och inte tagit avfarten till Legendaryville.
Blind Guardian – Tales from the Twilight World
Om du inte har greppad vad tysk power metal iz al 'bout så är denna skiva ett måste. Ett större praktexempel på dåligt uttal, taffliga texter och det ”mjuka i det tunga” finns ej. Blind Guardian har nästan blivit ett med sin stämpel som fantasymusik och visar upp det på ett flertal låtar, bland annat den smärtsamt underbara Lord of the Rings. Men om orden pompös och fantasy avskräcker en så finns det annat att glädja sig åt på skivan!
Instrumentallt är det jäkligt bra. Hansi Kürsch har en av de bästa rösterna i metal-världen. Om det ändå hade varit lite mer smakfullt gjort så hade gruppen varit ett av metallens största dragplåster. Nu blev det kanske lite negativt men faktum är att jag gillar Blind Guardian. Mycket. Men man måste veta vad man ger sig in på!
Och ja, detta är ljusår bättre än skämtgruppen Dragonforce. Lolers.
Amesoeurs – Amesoeurs
Helvete. Vad svårt det var att stava deras namn och deras s/t album. Bortsett från det spörsmålet är detta jävligt fränt. Det är ett jävla ihopkok av lite av allt, för att säga det som det är. Som Soulja Boy. Det är delvis mystiskt och episkt, delvis nedstämt och melankoliskt. Tack vare att blanda in lite mera ”lätta” element in i black metal så får de faktiskt ett rätt bra ljudbild. Om än det mest bestående intrycket av skivan är att det var ett bra försök av gruppen men att det inte riktigt satt till hundra procent. Lyssna vettja, sitter allt där det ska? Kan du stava till namnet? Men nog låter det bra på sina ställen, om än ställena inte går att återfinna överallt.
En grupp att ha på minnet när de släpper sin nästa skiva.
Van Morrison – Moondance
En riktig klassiker från 70 som innehåller några av Van Morrisons mest essentiella låtar. Känslan i musiken hör verkligen hemma i högsta divisionen och något direkt att klaga på återfinns icke. Charmen i detta album är helt über. Rösten och musiken är betydligt mer åt mainstream-hållet än på kultklassikern Astral Weeks. Däremot är den absolut inte sämre på något sätt. En skiva som i sin white-boy-soul-genre är ett måste! Är la ett måste även om du gillar fest hos mange och Kings of Leon också iofs..
MAAAANGE KOM IGEN NUUUUUU
The Rakes – Capture/Release
Att dissa rockmusik är ibland allt för enkelt. Så därför låter jag bli i detta fallet. Ta det för vad det är. Rock från England. Du har hört det förut och, om du gillar sånt, så kommer du uppskatta The Rakes.
I övrigt, meh, lyssna igenom låten Strasbourg, det borde räcka. Deras EP, betitlad just Strasbourg, dög gott och väl. Där hann det aldrig bli utdraget och segt som det så ofta blir.
Elliot Smith – X/O
Elliot Smith är en stor personlig favorit. Om det råder inga tvivel. Hans musik fungerar som synonym till orden gloomy, calamity och sadness. Det är nog omöjligt att lyssna på honom utan att bli nedstämd. Men känslor är känslor och alla ska kännas! Och damn, hans musik fungerar på det ledsamma planet!
X/O fortsätter på den utstakade vägen och innehåller egentligen inget nytt. Inte heller behövs det. Inte heller hade det funkat. Skivan är som den ska och är alldeles perfekt. För vad den är. Självklart finns det brister men jag har svårt att ta så hårt på de. Inte heller kommer du göra det. Så länge skivan spelas när skivan ska spelas, i dess rätta forum, så är den perfekt. Att spela Elliot Smith på förfester är inte en bra idé.
Waltz #2 är nog hans bästa låt för övrigt.
Meat Puppets – Meat puppets 2
Det var ett tag sen utropet ”fem av fem” gick upp i mitt huvud precis när första låten på en ny skiva hade börjat. Om det är stilen, imagen eller soundet jag så faller för är osäkert. För en sak ska vara säkerställd: alla kommer knappast finna detta tilltalande. Men för oss som fallit för det garageiga, nedgående soundet som bland annat Violent Femmes står för så är detta en fullträff. Om rocken ska vara personifierad med något annat än Elvis så är det denna typ av musik: enkel, energisk och dekadent vacker, något som trots sitt relativt enkla budskap och mening är svår att få till. Meat Puppets gör det bra, om än långt ifrån Violent Femme så är det en skiva som såhär i efterhand kan sägas ha lagt en bra grund för alt rock-scenen under 90-talet. Skivan är från 84! Otroligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)