David Bowie – Heathen
art rock, electronica, pop/rock
Bowie behöver aldrig någon introduktion. På denna skiva glider han tillbaka till musiken han gjorde i 70-talets slut med den omåttligt populära Berlin-triologin. Han har ständigt förändrat sin inriktning och vad för musik han gör under sin artiskarriär. Nu var det dock länge sedan han ens har försökt, kanske av den enkla anledningen att han inte har något mer i sig. Då tar han sig istället tillbaka till tiden då han var den artisten man lyssnade på för att få det nyaste, för att få det mest konstnärliga, den mest skickligt gjorda musiken som fanns. Trots att han gör en så uppenbar sväng tillbaka så blir man inte besviken. Under 90-talet så släppte han knappt en skiva värd att lyssna på, med undantag för Hours, men här får skivan en mening igen. Albumet besitter dock inte den sammanhängande känsla och genomgående bra låtar som den klassiska skivan Low har. Topparna – Sunday och Slow Burn – blandas med skräpet, framförallt 5.15 The Angels have gone och I Took a Trip on a Gemini Spaceship på den igenomgående ojämna skiva. Där Bowie lyckas behålla just detta artistiska, det minimalistiska samspelet mellan trummor, enstaka gitarrslingor och moderna ljud så låter det fantastiskt. Rösten är heller inget att klaga på. Den har blivit mörkare men inte fått en riktig whiskeyton som t.ex. Dylan har odlat fram. Skivan innehåller dessutom två covers, dels Neil Youngs I've been waiting for you och Pixies låt Cactus. Pete Townsend och Dave Grohl bidrar till albumet med gitarrspel. Bowie är en som de flesta musiker vill sammarbeta med och varför skulle dom inte göra det? Fortsätt göra musik, Bowie, med flera sammarbeten av nya artister t.ex. Jack White. Än kan gubben nämligen producera och göra underbar musik.
http://www.mediafire.com/?tzwvjtzydht
