-.-: mars 2010

Neutral Milk Hotel – In the Aeroplane Over the Sea

neo-folk, fuzz-folk, alt indie rock, prog-rock

Internet är ett slagfält där man slänger svordomar mot allt och alla som kan tänkas förtjäna det. När man diskuterar musik på internet så spårar det lätt ur med ren bajskastning som resultat. Jag håller två toppkandidater till att väcka mest kontrovers när man nämner deras namn: Lady Gaga och Neutral Milk Hotel. Bara det faktum att skivan är en av sidan Pitchforks absoluta favoriter gör NMH till ett omdiskuterat fenomen. Nämner man sitt intresse för dom så klassas man antingen som en idiot som försöker leva in i en värld man inte hör hemma i eller som en poser. Man hamnar i facket Hipster, ett av de mesta awesomea ord som blivit skällsord. Faktum kvarstår att NMH är fantastiska . Deras stil är något man aldrig har hört innan (de kallar sitt sound för fuzz-folk) och är en underlig blandning av proggitarrspel, folkmusik och indierock. Texterna är till stor del surrealistiskt mumbojumbo som är där för att bidra till det vackra i musiken. I låten The King of Carror Flower, Pt 1 är texterna väldigt vassa för att i Part 2-3 totalt spåra ur där han sjunger I LOOVE YOU JESUS CHRIIST upprepande gånger. På vissa ställen peaker deras konstigheter men i helhet så är det väldigt lättillgängligt och enkelt, med undantag för användningen av instrumenten. Låtarna Holland, 1945 och In the Aeroplane Over the Sea är perfekta poplåtar i sin uppbyggnad och längd. Det är väldigt vackert, poppigt, rockigt och eklektiskt. Skivan är rätt så essensiell om man vill få koll på en av de bästa och mest inflytelserika skivsläppet under 90-talet.

http://www.mediafire.com/?1jj9iydkbun

David Bowie – Scary Monsters

Många menar att Scary Monsters på ett sätt markerar slutet på Bowies stora era. Efter denna skiva, som utkom år 1980, så gick han åt det renodlade pophållet och blev till viss del en sellout. Soundet på Scary Monsters är fortfarande nyskapande, fräsch och väldigt Bowie-likt. Efter att ha gått igenom Ziggy-perioden och Berlin-perioden så flätas de båda ihop här, nästan som en sammanfattning av hans skapande under 70-talet. Man återfinner både det experimentiella som var närvarande under skivan Low samt glamrocken från Ziggy Stardust. Jag håller även hans sånginsats på Scary Monsters som en utav de bästa under hans långa karriär. I låten It's No Game, Pt.1, går den upp och ned i förtvivlan och skrik för att i Ashes to Ashes fungera som en perfekt popröst. Någon har sagt att det bästa instrumentet i världen är David Bowies röst och här får man belägg för det påståendet. Efter 1980 fortsatte Bowie att släppa album och visst, det fanns bra låtar men den mesta var en besvikelse. Den här skivan markerar slutet då Bowie verkligen var Shit-Awesome utan någon som helst protest.

http://www.mediafire.com/?mjomiji2gim

Peter Gabriel - 1

Peter Gabriel – 1

contemporary pop/rock, adult pop, art rock

Att inte jämföra soloskivan med hans tidigare arbete i gruppen Genesis är tamigfan omöjligt. Det tråkiga är också att när man gör det så blir solosläppet tråkigt och dåligt. Däri det största problemet för denna skiva ligger i är det alltför stora fokuset på Peter Gabriel och hans röst. Jag slår självklart inte ned på den men han saknar något visst som gör att rösten kan vara det centrala i låtarna. Gabriels röst är bra, har en speciell klang men den klarar inte hela låtar själv. Det instrumentala på skivan är så långt i bakgrunden att det nästan känns helt förbisett. Plus att när väl Gabriel tar ett steg tillbaka och instrumenten får träda fram så låter det bara extremt tröttsamt, likt en EPA-traktor som försöker köra på en motorväg. Det som behövs är en stark sammarbetspartner, en som har insikt om hur man lägger coola gitarrslingor och får ett fint samspel tillsammans med Gabriels röst. Att hävda att en återförening av Genesis med Gabriel i spetsen skulle vara för det bästa är däremot idiotiskt. Gabriel har tagit ett steg ifrån dom med blicken framåt. Skivan är som en solodebut dock hyffsad och sätter upp spänning inför fortsättningen.

http://www.mediafire.com/?wmmymom2jz2

Guided By Voices – King Shit and the Golden Boys

lo-fi, alt rock, indie rock

För att vara ett band som verkligen är ihopkopplat med öldrickande och hänga ute så har GVB något som andra verkligen saknar. Teh fuck is dat?

Alla har en viss grupp som de lyssnar på för att öka på ens ego och självkänsla. En sån optimal grupp som träffar en på det planet att man känner sig som Johnny Bravo, guds gåva till kvinnorna. Min grupp heter Guided By Voices. Deras musikstil brukar jag oftast kategorisera som ett hopkok av tre olika stilar: lo-fi, alt rock och garagerock. Det blir väldigt rått och energiskt men aldrig åt punkhållet. Melodin och det trallvänliga är en av GBV stora fördelar. Trots deras stil så lyckas de sjunga och spela allt som om det vore rena poplåtar. En annan sak som verkligen utskiljer dom från andra band är hur de bygger upp sina låtar - sällan är en låt över tre minuter. De är oftast kortare historier som klockar in på två minuter. Jag kan inte hjälpas att förundra hur de lyckas ta deras smutsiga, skramliga musikspelande och göra om det till poplåtar. Jag väljer där att hylla sångaren, Robert Pollard, hur han sjunger allt med en sådan inlevelse och känsla som gör det till direkta sucéer. Sällan har ett sådant band haft en sådan motsägelsefull sångare. Deras nästan maniska besatthet och tiden de lägger på gitarrspelet är också viktigt att framhäva. Alla riff de spelar går verkligen in direkt i huvudet. We've got Airplanes, Don't Stop Now, Fantasy Creeps och Sopor Joe är klara favoriter från ett album som verkligen är ett av deras bästa.

http://www.mediafire.com/?mmmyc6muyei

The National– Cherry Tree

Alt rock, alt country rock

Avslappnande musik med en romantisk bakton. Den spelar på det nästa stereotypika som vi människor finner vara romantiskt i musiken: låg volym, mumlande sång, akustiskt gitarr och enstaka pianospel. I sitt eget lilla fack så funkar det rätt bra. Den utger sig aldrig eller ens försöker att vara något annat än vad det är. Inga försök till nyskapande eller ens försök till att bräcka andra romantiska storband som Magnetc Fields görs. Det är klart rekommenderbart för sin enkelhet och den fina melodin som den besitter. Väljer man att ignorera Cherry Tree så missar man inget av större vikt. Allt har gjorts förut, bättre dessutom.

http://www.mediafire.com/?dwdzgtmmb9w

The Smashing Pumpkins – Adore

art rock, grunge, alt rock

Tänker man på Adore som ett fristående album så är det faktiskt bra, om än inte kanon. När det nu är Smashing Pumpkins som gjort skivan så känns det mest platt. Man hör helt klart hur de har problem med att hitta en ny stil och inriktning i sin musik från de tidigare fullträffar. Från tidigare släpp så har de alltid haft en klar inriktning. Här blir det me artistiskt, mer lugna låtar och med svävande. Den innehåller inte lika många råcoola gitarriff som tidigare skivor. Ska man vara ärlig så är det rätt svårt att toppa Infinite Sorrow.. De försöker men når inte ända upp.Tappert försök till att svänga av i rondellen som de upplevde att de hade fastnat i men desvärre så slirar de av vägen direkt.

http://www.mediafire.com/?btzzmgy3mxi

Elliot Smith – Either/Or

singer/songwriter, lo-fi, sadcore

Här har vi en som verkligen personifierar vemodet och hur det kan hjälpa en att skriva underbar musik. Att han sedan tog självmord genom att hugga sig med en kökskniv i bröstet är en bieffekt man får ta. Känslan han har i sin röst, som verkar vara nära att brista ut i gråt när som helst, är svåröverträffad. Hans akustiska gitarr är ofta det enda som finns bredvid hans röst. När andra instrument hörs på skivan så spelas de också av Elliot Smith. Fingerplockande med gitarren är verkligen gåshudsframkallande. Han är en av få som når upp till nivån av den klassiska och ursprungliga singer/songwritern, Nick Drake. Låtarna Speed Trial, Pictures of Me och Rose Parade håller jag som mina favoriter.

http://www.mediafire.com/?rrhr0myjj14

Franz Ferdinand – Franz Ferdinand

indie rock, post-punk revival

Såhär gör man peppande indierock! Här hör man vad t.ex. The Killers hade kunnat åstakomma om de varit lite skickligare och haft viljan att gå utanför ramen. Varje låt har ett extremt lättigenkännande element som gör det lätt att gilla denna skivan från den första genomlyssningen. Utöver det så tröttnar man aldrig på det hela spektaklet heller. Skickligt gjort av ett skickligt band som verkar ha en riktig fingertoppskänsla när det gäller att göra intressanta, nyskapande och dansanta rockhits!

http://www.mediafire.com/?zjv3nrwjgnw

The Rain Parade – Emergency Third Rail Power Trip

jangle pop, psychedelic pop

80-tals pop/rock band; Fuck Yeaah!

Ditdop – Snällt och fina, enkla melodier samt en tillintetsägande sångare. Det är aldrig tråkigt, något som man får berömma dom för. Denna typ brukar bli väldigt tjatig och löjlig. Stilen de kör är en variant av lite coolare pop samtidigt som man tar in snällare element av rock. Låten What's She Done to Your Mind står ut ur mängden. Påminner mycket om dagens radiopop. Ditdop!

http://www.mediafire.com/?2k51ygynigz

Leonard Cohen – Songs from a Room

singer/songwriter

Poetiskt, sorgset, mäktigt och en hel rad superlativ till. Cohen är verkligen en favorit: allt ifrån hans bräkliga tidiga röst till hans mörka, raspiga whiskeyröst senare i livet, till hans texter och gitarrspel.

Ska man komma med någon kritik mot Herr Cohen så är det hans, ibland, alltför konservativa sätt att skriva sina låtar. Jag personligen tror att han skulle må bra av att blanda i lite mera jazzinfluenser i sina låtar. Eller varför inte ett sammarbete mellan Brian Eno och Leonard Cohen? Eno bygger upp det vackra ljudlandskapet som blir inramad av Cohens sedvanliga underbara texter. Överlag så går det inte att gnälla på skivan. Det är Leonard Cohen, när han skriver och sjunger som Leonard Cohen. Inget mer och inget mindre. Avsaknar dock topplåtar såsom Sisters of Mercy eller First We Take Manhattan.

http://www.mediafire.com/?kmzacnni3mz

Röyksopp - Melody A.M

Röyksopp – Melody A.M

downbeat, ambient

För att göra det enkelt så kan man beskriva Röyksopp med tre adjektiv: Harmoniskt, taktfast och laidback. Avslappningsmusik som man ändå kan känna sig cool till, är en annan beskrivning på Röyksopp som är träffsäker.

http://www.mediafire.com/?dlstghtdzjr