Ska ett långvarigt producerande från grupper, som däremot saknar en riktig toppskiva, hyllas? Eller är det gruppen som ger ut superskiva för att sedan släppa en massa drabbel som ska hyllas?
Vi tar två exempel: The Strokes och Spoon, som är relativt lika varandra i stilen. The Strokes släppte sin övermänskliga skiva It This It för snart elva år sedan. Sedan dess? Inte så mycket.. De har mäktat med tre släpp varav samtliga varit stora besvikelser, möjligen undantag för Room on Fire. Så de har en toppenskiva som är en av de bästa som släppts, både i sin genre och överlag. Spoon har slängt ut sju skivor, samtliga av hög kvalite men utan det där. Ingen av deras skivor har den kraft och bra-ighet som Is This It besitter. Men de har en otrolig jämnhet över sina album, alla är fina, musikaliska skapelser. Men. Utan. Det.
Hylla ett kontinuerligt producerande, som inte kommer ge den där toppskivan eller hylla ett dåligt kontinuerligt producerande, som har toppskivan?
För övrigt har jag dragit i mig 3/4 av en frödinge chockladkaka. Väntar på illamåendet.
Vi tar två exempel: The Strokes och Spoon, som är relativt lika varandra i stilen. The Strokes släppte sin övermänskliga skiva It This It för snart elva år sedan. Sedan dess? Inte så mycket.. De har mäktat med tre släpp varav samtliga varit stora besvikelser, möjligen undantag för Room on Fire. Så de har en toppenskiva som är en av de bästa som släppts, både i sin genre och överlag. Spoon har slängt ut sju skivor, samtliga av hög kvalite men utan det där. Ingen av deras skivor har den kraft och bra-ighet som Is This It besitter. Men de har en otrolig jämnhet över sina album, alla är fina, musikaliska skapelser. Men. Utan. Det.
Hylla ett kontinuerligt producerande, som inte kommer ge den där toppskivan eller hylla ett dåligt kontinuerligt producerande, som har toppskivan?
För övrigt har jag dragit i mig 3/4 av en frödinge chockladkaka. Väntar på illamåendet.
PJ Harvey – Let England Shake
adult alt pop/rock, alt singer/songwriter, pop
Musiktaggar, världens bästa uppfinning. Ofta säger de inget om musiken men låter fint. Fast någon sorts riktlinje ger de väl ändå? Ofta ger det något slags hum om vad för typ det är för något, så fine; igång med det är vi.
PJ Harvey slog igenom stort på 90-talet som en arg sångerska, full med energi och slagkraftiga ord, mest uppmärksammat på skivan Rid of Me. Här, 18 år senare är det en annan ton. Det är mer lugnt och melankoliskt, mer fint och vuxet. Musikaliskt känns det otroligt moget, om det nu är rätt ord. Hur som havet är det väldigt bra.
Temat på skivan är England, hör och häpna! Hon tar upp både de positiva och negativa sidorna av myntet, vilket höjer intrycket avsevärd (såklart). En klar favorit av de senaste skivsläppen för min del (även om jag, som sagt, inte lyssnar på så mycket ny musik (fast jag har skärpt till mig (jag lovar))).
Så dra igenom en lyssning av PJ Harvey och låt henne inte vara mest känd för att hon varit ihop med Nick Cave. Hon är även en utomordentligt artist och låtskrivare!
Let England Shake
Foster The People – Torches
Skivan är väldigt skickligt producerad – på gränsen till overdone. Har man svårt för hårt producerad indiepop kommer det bli en utmaning att gilla skivan. Jag brukar ligga i den kategorien, det är en genre som brukar störa mig väldigt mycket. Men denna skivan kanske kan bli ett guilty pleasure, för jag gillar den verkligen. Självklart har den problem med kontinuiteten men det struntar vi i! De låtarna som är bra är väldigt bra. Och faen, den instrumentala biten i första låten 'Helena Beat' påminner mig om en grupp jag inte kan sätta fingret på. Om den är samplad eller enbart påminner om en låt är jag osäker på.
Ofta talas det om p3-pop i dagens media. Eller, jag talar ofta om p3-pop. Här är ett typexempel på en grupp som faller i den kategorin. Deras ljudbild är så modern den kan bli (inom sån musik) och det är väldigt lättgillat. Faktum är. I dare you. Lyssna på 'Pumped up Kicks' och säg att du inte gillar den. Om du kan motstå låten kan du lika gärna lämna in din kropp för forskning, då du uppenbarligen inte är mänsklig!
Minst sagt en trevlig överraskning. Självklart kommer denna skiva aldrig bli en klassiker eller spinna runt på musikkritikers firmafester. Men ta den för vad det är. Den är väldigt likeable.
The Challange!! Pumped up Kicks Klickarå. Fag.
Tyler, the Creator – Goblin
Hela mitt väsen vill tokhylla grabben. Jag vill använda alla jävla superlativ som det svenska språket har för att beskriva skivan. Men nej, det går inte. Det är alldeles för ojämnt, vissa låtar fungerar inte på något plan. Men det är så pass jävla speciellt och intressant att jag inte bryr mig så mycket om det. Det man får lyssna på är Tyler, The Creator som rappar om att han är olycklig och vill ta livet av alla, sig själv inkluderad. Det är ett tvåvägssamtal där det är Tyler och en psykolog (som låter som Batman) som för sin diskussion kring det mesta i livet. Som att knivhugga Bruno Mars i halsen. Typ. Hur jävla awesome är inte det?
Synd att det enbart är ett fåtal riktigt bra låtar med.. Well well, to the mines, Tyler! Det kan bara bli bättre, han har en egen och spännande stil som kommer blomma ut. Att höra honom på radio lär väl aldrig ske, så han får lita på spridningen av internet för att få sin fame. Hans texter är alltför brutala för radion.
Hela albumet finns på spotify. Yonkers
The Black Keys – El Camino
Denna grupp har verkligen infiltrerat varenda vrå av vår medieanvänding. De dyker upp i spel, de dyker upp i serier och de är ständigt på frekvensen i radion. Allt detta leder utsökt till frågan: Är The Black Keys det största rockbandet just nu? Mycket pekar verkligen åt det hållet. De gör det bra, de har en hyfsat egen stil och deras senaste skivan befäster den rollen ytterligare.
Jag brukar vara otroligt seg att lyssna på nya skivsläpp. Så märk min förvåning när jag fixade denna någon vecka efter den släppts. Något som verkligen inte går att ångra. Den är nästintill perfekt, för vad den är. Det är lite blues-rock a la White Stripes. Faktum är att musikaliskt ligger de väldigt nära varandra, om än jag håller The White Stripes mycket högre. Och nu när TWS har abdikerat från tronen så är den där för The Black Keys att ta över. El Camino ger dem verkligen något att lägga till som argument i deras ambition för N.1.
Hela skivan är fullspäckad med utmärkta rocklåtar. Två favoriter på rak arm är Lonely Boy och Run Right Back. Men alla låtar håller och känns å så relevanta.
Så.. Bästa rockbandet just nu? Well yeah, probably.
Denna skiva ligger inte ute på spotify, cause they don't want it to. Om det var tjafs eller ej minns jag inte, föreställer mig att de drog en JD-flaska i huvudet på någon spotify chef. Eller så hade det med pengar att göra.. JD-flaskan låter då waay cooler!
Kära folk på bio. Om du inte fattar en övertydlig handling i en typisk överklar Hollywood-produktion behöver du inte säga det högt så halva salongen kan höra. "Jag fattar inte" får mig att bli ledsen i ögat. Visst, man ska inte gnälla på korkade människor men de behöver inte säga det högt. Håll dumheten för dig själv och efteråt kan du googla på svaret (fast du lär väl glömma vad filmen handlade om när du kom hem ändå).
Och.. För guds skull.. Folk är längre än 150 cm idag. Bygg med motherfucking större benutrymmen innan mina knän pajar. Thxx
Och.. För guds skull.. Folk är längre än 150 cm idag. Bygg med motherfucking större benutrymmen innan mina knän pajar. Thxx
Patrick Carney is pretty sure he knows what's ailing his chosen genre these days. "Rock & roll is dying because people became OK with Nickelback being the biggest band in the world," he says, blowing cigarette smoke out the window of his rented East Village loft a few days before the band heads to L.A. "So they became OK with the idea that the biggest rock band in the world is always going to be shit – therefore you should never try to be the biggest rock band in the world. Fuck that! Rock & roll is the music I feel the most passionately about, and I don't like to see it fucking ruined and spoon-fed down our throats in this watered-down, post-grunge crap, horrendous shit. When people start lumping us into that kind of shit, it's like, ‘Fuck you,' honestly."
Ur en intervju i Rolling Stone. Behövs mer sådana människor. Gogo The Black Keys
Ur en intervju i Rolling Stone. Behövs mer sådana människor. Gogo The Black Keys
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)