I wonder why we listen to poets and nobody gives a fuck

känslig snubbe



Good Shoes – Think Before You Speak


Good Shoes – Think Before You Speak

Lyssnade jag gjorde. I mångtal. Tillslut tog tålamodet slut. Veckor gick.

Tills igår, då jag återigen satte på denna skiva och allt lät helt plötsligt bra! Det är inget experimentellt över skivan utan det var snarare att den lät tråkig i början. Men när den hade fått vila till sig så höjdes den något enormt! Alla riff var helt plötsligt coola och tempot i låtarna var underbart!

Det är glad post-punk, väldigt dansvänligt och riktigt bra gitarrspel som gör skivan till något speciellt. Plus en Brittisk sångare, som låter som han låter. Like it or not. I Do.

Inte riktigt lika vasst som The Libertines och liknande men inte heller långt ifrån! Kvalitetsrock från de Brittiska öarna.

http://www.mediafire.com/?ylzukmmlqe2
http://www.flickr.com/photos/59797377@N04/sets/72157626109330782/

phewf

Ny Radiohead ute!!!!




FORTFORT GET TO THE CHOPPA Å LYSSNA IGENOM DEN NYA SKIVAN AV RADIOHEAD! VÄRLDENS BÄSTA BAND SLÄPPER NYTT - PETER GÅR UNDER JORDEN. MOOODDERFUCKEER YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEES!!

http://www.mediafire.com/?e3n2uebxzcqyq19

The Flaming Lips – Yoshimi Battles the Pink Robot



exp-rock, dream pop, alt-rock, noise-pop

När man ska klassificera The Flaming Lips musikstil så är grundregeln att ta med alla genres man kan komma på. Deras musik sträcker sig mellan så många olika subgenrer att David Bowie själv får stå med öppen mun, helt paff av förundrad över deras ständiga surfande i de olika musikstilarna.

Kort och gott kan man säga att det är nutidens största och bästa experimentella band, som fortsätter att producera underbar musik - skiva ut och skiva in. Ska man lyssna på endast en The Flaming Lips-skiva så ska man lyssna på Yoshimi. Den känns aldrig alienerade, såsom vissa av deras skivor kan kännas (ex The Soft Bulletin) och besitter en genomgående bra och tilltalande ton. Genom hela skivan bjuds man på en sån utmärkt balansgång mellan det experimentella och det vardagliga att alltid känns så.. Självklart. Trots att det är helt nytt! De introducerar nya saker som man direkt tar till sig. Oftast när experimentella flumskallar är igång blir resultatet extremt pretto och det tar en abdurd mängd lyssningar för att sätta sig in i det. Om det nu ens går. Annars har man slösat bort åtskilliga timmar! The Flaming Lips är ett av de bästa exemplar på hur jävla bra experimentell musik kan vara. Passa nu på att lyssna på deras vassaste skiva!

Det går att säga såpass mycket mer om The Flaming Lips men fan. Learn dis skiva först, then more will come! De är ett mycket spännande band som förtjänar uppmärksamhet. De har bland annat gjort en cover av klassikern The Dark Side of the Moon, som inte har blivit totalsågad! De har även fått Justin Timberlake att uppträda tillsammans med dem, iklädd en delfindräkt!

http://www.mediafire.com/?dikmzmtmjl1


Varför inte? Sluta vara glad, förfan!
The Swedish conquest of Finland in the Middle Ages has traditionally been divided into three "crusades": the First Swedish Crusade around 1155 AD, the Second Swedish Crusade about 1249 AD and the Third Swedish Crusade in 1293 AD.

The First Swedish Crusade is purely legendary, and according to most historians today, never took place as described in the legend and did not result in any ties between Finland and Sweden. For the most part, it was made up in the late 13th century to date the Swedish rule in Finland further back in time. No historical record has also survived describing the second one, but it probably did take place and ended up in the concrete conquest of southwestern Finland.

According to archaeological finds, Finland was largely Christian already before the said crusades. Thus the "crusades" can rather be seen as ordinary expeditions of conquest whose main target was territorial gain. The expeditions were dubbed as actual crusades only in the 19th century by the national-romanticist Swedish and Finnish historians


Duude. Nåt av de mest sketchy jag läst.. Är la underhållande iaf

motherfuckin' color








Aldrig har väl P.Diddy upplevts som mer efter i musikbranchen än i dag. Han är totalt brädad av Kanye West i dagsläget, något som hans nya singel ytterligare förstärker. Kommer han någonsin att kunna resa sig eller kommer han att fortsätta att leva på gamla meriter? Humm


Fan ta dom som kör randomskrik. Slutar dock relativt kvickt, tack Crom!

Ryan Adams – Heartbreaker



Med reservation för att jag kommer göra en kovändning men.. Here it goes!

Vilken överskattad lallare! Hör man Ryan Adams så är det alltid följt av synonymer för underbar, skicklig och en modern klassiker. Den här skivan förtjänar inga sådana synonymer! För det första så är det alldeles för smörigt, på gränsen till vad ett pojkband skulle kunna sjunga om. Han hyllas även för sin skicklighet med gitarren, inget sådant här finns att finna. Han hyllas även för sin skicklighet med ord, den återfinns dock i vissa låtar.

Undrar hur det hade varit om han inte hade haft sitt perfekta utseende, vem fan hade lyssnat på honom då? Musiken saknar både substans och känsla, jämfört med Elliot Smith och andra dudes som faktiskt är kungar av denna genre. Anledningen till att han är populär är för att tjejer vill bli charmad av honom, en snygging med gitarr. En riktig mumsig dagdröm! För att vara lite mansgrisig av sig så är detta smörig musik att få tjejer på fall med. Har inget annat värde. Knappt det duger den till. Usch.

Nu får man se om jag ändrar mig efter ett tag! Prolly not.

http://www.mediafire.com/?k5qdwjyougw

The Streets – Original Pirate Material


The Streets – Original Pirate Material
rap, garage-rap

Otroligt cool rap-grupp från Brittanien. Ljudbilden producerar saliv nog för att blöta ned hela golvet. Den får en att dregla alltså. Glada, positiva beats ackompanjerar Mike Skinner, som f.ö har ett av de skönaste brittiskta uttal jag hört, ger en ljudbild som är helt otrolig! Det som gör den så bra är att det inte enbart känns som en renodlat rap-skiva, på ett egentligen obeskrivligt sätt, då den verkligen är det! Den har en sån kvalité i sig och originaliteten i det man hör är tydlig genom hela skivan. Plus att den inte har särskilt mycket som är stereotypiskt för rap, vilket ger en väldigt fräsch och nyskapande känsla.

Samtliga låtar är bra. Förutom Geezers Need Excitment, som verkligen ger mig ångest tack vare den taffliga texten och den idiotiska upprepningen i låten. I övrigt finns det inget att klaga på. En unik snöflinga – som kan göra underbar musik!

The Irony of It All är toppen av topparna. Topparnas topp.

Too Much Brand har samma beat som i stampa med Leroy. Coolt.

Stay Positiv bjuder på självransakan och insikt, med ett flertal underbara rader:

Maybe I'm better looking than you though
Maybe I've got more dough - but am I happier... no.
Get the love of a good girl and your world will be much richer than my world
And your happiness will uncurl


För mig direkt till The Smiths låt A Rush & A Push & The Land is Ours:

Oh, but don't mention love
I'd hate the strain of the pain again
A rush and a push and the land that
We stand on is ours
It has been before
So it shall be again
And people who are uglier than you and I
They take what they need, and just leave


http://www.mediafire.com/?ryn4jnbqdkz



Ahh

Johnny Hobo & The Freight Trains - Love songs for the Apocalypse




Lika förvånad över deras okändhet är jag som över deras kändisskap. Que?

Andrew Jackson Jihad gör denna musikstil rätt. Vad man ska klassa den som är en knepigare sak, men azzå typ, folk-punk? Alt-anti-folk? Hur som haver så är det riktigt vasst! När då Johnny Hobo & The Freight Trains ska försöka lira liknande musik så blir det bara katastrof. Ljudbilden uppskattas fortfarande då de är tämligen lika mellan de båda grupperna. Där slutar dock likheterna. De har ingen bra struktur i låtarna, texterna är korkade, sångaren är för extrem i sitt sätt att sjunga och deras stil känns riktigt fejk. De försöker måla upp en bild om sig själva att vara en nihilistisk grupp där mottot Devil May Care levs efter. Tyvärr lyckas det aldrig..

http://www.mediafire.com/?nlhycztndlt
Motherfucking Pulp

Hur fan kan skivan Different Class hålla så länge? Jag har lyssnat på den i ett flertal år och fortsätter att upptäcka nya saker på den som är likeable. Helt sjukt är vad det är, då man ska ha i bakhuvudet att det är i grunden är popmusik och pop brukar aldrig hålla i längden. Waz de secret? Jarvis Cocker ofc, deras otroliga frontman. Hans texter och hans teatraliska stil saknar motstycke i dagens musikbransch. En riktigt cool geezer. Kolla bara klippet.

http://www.uvouch.com/video-Jarvis-Cocker-vs-Michael-Jackson-Notorious-Stage-Invasion-1996-Brit-Awards-429872
seriöst. Vem är det som gillar Jihde? Nån anledning måste ju finnas till hans abnormala utrymme i min tv-apparat? Å fan ta Ekwall också för den delen. Vem vare som fakkin gilla?!

Säkert! - Facit


Säkert! - Facit

Svensk pop i sitt esse! Underbar musik blandas med underbara texter av Annika Norlin, som nyligen blev utsedd till årets kvinna (av mig). En riktig allpysslare i ordets rätta bemärkelse visar här upp varför hon är så hyllad genom vårt land. Sånna här texter har aldrig Robyn, sån här musik klarar inte Oskar Linnros av. En toppartist av rang, i svenska mått. Bör lyssnas igenom av samtliga som är flytande i svenska. En P3-favorit.

http://www.mediafire.com/?1jzxak4qpqxjkc6

sum bitter luv



Every time the day darkens down and goes away
Pictures open in my head of me and you
Silent and cliche, all the things we did and didn't say
Covered up by what we did and didn't do
Going through every out i used to cop to make the repetition stop
What was I supposed to say?

Now I never leave my zone, we're both alone
I'm going home
I wish I'd never seen your face