Mumford and Sons - Sigh No More
Mumford & Sons personifierar verkligen meh-musiken. Säger ingenting om ingenting men låter bra ibland. Efter tre efterlyssningar så sträcker du dig dock mot pistolen..
Om något så kan man likna de med Fleet Foxes. Fast vid en sån jämförelse så ter de sig rejält slätastrukna och tråkiga. Men vid en sådan jämförelse så får man en bra bild av vad de är för nåra. De är bandet som är tvåa på bollen, bandet som tar efter andra band, musikerna som inte vill göra något själva utan återupprepar andras artisters succékoncept.
Sen har jag lite lixom fastnat för Jay-Z på senaste tiden. Så allt som inte är Jay-Z hatear jag sönder på. Så det kanske inte är riktigt lika hemskt som jag uppfattar det nu. Plus att det är deras debutskiva, så namnet är något att lägga på minnet för framtiden iaf.
http://www.mediafire.com/?rzvijnznjdf
Iggy Pop – The Idiot
Iggy Pop förknippas nästan alltid med punk, punk och punk. Och att smörja in sig i jordnötssmör för att sedan dra en stage dive på en intet ont anade publikmassa. And sure, Iggy is all that and fokin more. Men, han har en annan sida till sig. Bowie har bland annat sagt att Iggy egentligen är en blyg, glasögonprydd bokmal. På denna skiva får man en inblick i den sidan av Iggy Pop. Gjord under den legendariska Berlin-perioden så besitter den en extremt deprimerande och hopplös stämning. Det sägs att det var denna skiva som Ian Curtis lyssna på innan han provade hållbarheten i repet. Repet vann den ronden men när man sätter The Idiot i den kontexten så får man en klar bild av vad det är för skiva!. Och vad Iggy Pop har haft för sig förutom att skråla fram I wanna be your Dog, ligga med brudar och slå världsrekord i att vara den mest nedknarkade artisten, ever.
ÅÅåå, töntfakta!!:: Hans pose på skivomslaget med händerna är liknande den som Bowie har på Heroes. Why you ask? De var stora fan av Erich Heckel, en tysk målare, som hade en tavla där motivet gjorde en liknande pose med händerna.
http://www.mediafire.com/?w4vwyyhijyo
Van Morrison – Astral Weeks
soul, folk-rock, contemporary pop
Tänk dig en cirkel med rödvinsdrickande, illaluktande, rökande hipsters i ”moderna” solbrillor och den obligatoriska ”ironiska” mustaschen. Tänk dig att de diskuterar en skiva som har riiiikig känsla i sig. Inget massproducerat skräp som den senaste idol-vinnaren har släppt diskuteras här inte!
Skivan de pratar om är såklart Astral Weeks av Van Morrison. Och hur mycket jag än hatar den typen av människor så har de gawd damn rätt här. En skiva med mer själ och känsla i sig är svår att hitta. Astral Weeks är White boy Soul, med en av de märkligaste ljudbilderna en skiva har haft. Svårlyssnat: ja. Underlig: ja. Men fyfan vilken känsla det är i skivan! Det är hur lätt som helst att driva med Van Morrisons sånginsats i skivan och det tar ett bra tag att komma över. If you ever.. Däremot så är det en av tidernas mest kritikerhyllade skivor. Att han är en av de största rockikonerna genom musikhistorien orkar jag inte ens nämna. Fast nu gjorde jag det. Fan.
Det rekommenderas varmt att vara lite småfull när man lyssnar på den också, på nåt sätt blir det bara bättre. Inte ens lite faktiskt, då den är en av de mest optimala skivan att lyssna på packad, sittandes på en kobbe under en solnedgång med armen runt en kramgo människa. Eller människor (If you be Pimpin!)
http://www.mediafire.com/?twyh0tz1yxw
What's the deal med att gå solo å ändå göra samma grejs som görs med bandet? Exempel: Panda Bear ur Animal Collective och Fever Ray ur The Knife. Vill man gå solo så ska väl det ändå finnas en strävan att få blomma ut själv och inte fortsätta på bandets utstalkade väg? Att själv vilja göra något annat, något nytt och inte låta exakt som ens band gör.
Eller som våra egna "superhjältar" i Snook gjorde: Bröt upp för att satsa på en solokarriär och släpper då, på varsitt håll, två skivor som låter exakt likadant.. Här satsas på det egna, Ohyaa! Ingen diss mot någon av de två popsnörerna, I do rather enjoy them, utan finner det märkligt helt enkelt.
Eller som våra egna "superhjältar" i Snook gjorde: Bröt upp för att satsa på en solokarriär och släpper då, på varsitt håll, två skivor som låter exakt likadant.. Här satsas på det egna, Ohyaa! Ingen diss mot någon av de två popsnörerna, I do rather enjoy them, utan finner det märkligt helt enkelt.
Who then shall dare to say that the Third Estate has not within itself all that is necessary for the formation of a complete nation? It is the strong and robust man who has one arm still shackled. If the privileged order should be abolished, the nation would be nothing less, but something more. Therefore, what is the Third Estate? Everything; but an everything shackled and oppressed. What would it be without the privileged order? Everything, but an everything free and flourishing. Nothing can succeed without it, everything would be infinitely better without the others.
- Abbé Sieyes
De var verkligen skickliga på att skriva i Frankrike förr i tiden.
- Abbé Sieyes
De var verkligen skickliga på att skriva i Frankrike förr i tiden.
Scott Walker – Scott 2
En av 60-talets stora artister, Scott Walker, är en som väldigt sällan nämns i dagens kontext av musik. Varför?
Det är för att han mest har spelat in och blivit känd för sina covers. När man pratar om musik från 60/70-talet så betonas alltid gruppens/artistens originalitet, att alla andra idag bara apar efter. Att hylla en cover-artist från 60-talet kan därför tyckas underligt. Scott Walker spelade inte enbart in covers, han var själv ett rätt vass låtskrivare men har fått störst uppmärksamhet för sina låtar av andra. Öppningslåten Jackie är ett utmärkt exempel. Några låtar finns med som han ligger bakom själv, såsom The Girls from the Streets och Plastic Palace People. Visst inte är de sämre än övriga låtar, något han själv insåg, för i senare skivor skrev han allt själv.
Det är pop-romantiskt, klubbinspirerat och rätt överdådigt. Det känns vansinnigt gammaldags, så om du är ute efter var de senaste beatsen Kanye West använder så får du leta någon annanstans. Plus att hans sångstil driver en till vansinne allt som oftast. Men bra är det. Och, trots alla sina brister, unikt! Charmigt - framförallt och överallt!
http://www.mediafire.com/?jb0f3x609a4lxwu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)