Danger Mouse – The Grey Album
Dj Danger Mouse mixar ihop två superskivor, Beatles The White Album och Jay-Z The Black Album till en skiva som fick namnet The Grey Album. Störst fokus ligger på Jay-Z då han endast använder samplingar och korta sångstycken av Beatles som läggs till Jay-Z rappande.
Om den beskrivningen inte gör dig nyfiken så är det något fel på dig! Skivan är sjukt bra, men det som skall hyllas mest är hur han lyckas få ihop dessa båda giganter från olika tidsåldrar och olika genrer till ett album som låter som något extremt nytt. Det drar ens tankar till det Kanye West sysslar med nu för tiden. Att återskapa gamla ting, förnya och hotta upp det för att göra det till sin egen lilla bitch!
http://www.mediafire.com/?jmcc24emtj0
Frida Hyvönen – Silence is Wild
Underbar röst, skicklig på piano och en mästarinna på ord. Så väljer jag (och alla andra) att beskriva det svenska fenomenet Frida Hyvönen. Det är ett modernt, uppoppat singer/songwriter-stuk på skivan som använder alla sina element (sången, instrumenten och texten) till att fullända skivan. Det är utan tvekan en av de bästa skivorna som har kommit från vårt melankoliska land de senaste år. Lugnande, vackert och tänkvärt.
Med öppningslåten Dirty Dancing så slängs man direkt in i världen av kärlek, sorg och brustna drömmar. Inte heller kommer man ur världen när den sista låten har tystnat, utan känslan sitter kvar. Första gången jag hörde den var i slutet på 2008 och den spelas fortfarande som soundtrack i min skalle under delar av min vardag. Mäktigt!
Att nämna några favoritlåtar behövs inte då detta är en såkallad haaj faajv-skiva. Inte en enda dålig låt!
http://www.mediafire.com/?rnvy0avmniz
Nine Inch Nails – Broken
Det må vara en EP som endast består av sex låtar (plus två ”bonuslåtar”) men det känns verkligen som ett fullformatssläpp! Skivan är så packad med ilska, ångest och hat att oinsatta säkerligen blir chockade. För en annan så är det just detta det som gör Nine Inch Nails så bra. Det är inte lika destruktivt som det senare skulle bli med The Downward Spiral men desto mer hatiskt. Ren och skär energi slängs ihop till sex låtar och resultatet är oslagbart. Jag har aldrig hört en skiva eller EP med mer ilska, hat och ös än på denna.
Trent Reznor valde själv EP-formatet av anledningen att han ansåg att en hel skiva med samma stuk skulle bli förlöjligande. Att det skulle bli för mycket av det goda och att budskapet skulle gå förlorat om den hade varit för lång. Ett val som förmodligen var till det bästa. Men ändå, om jag kunde få välja så skulle jag vilja ha en dubbelskiva i detta stuk av honom, gärna en som släpps i remastrade versioner vartannat år tills jag dör!
Han är också den enda som haft med ordet Fist Fuck i en låt och vunnit en grammy för det!
Jämför gärna Nine Inch Nails låt Wish och Linkin Parks cover av den. Ett gäng trevliga småpojkar som ska vara farliga och mörka. Lolers.
i'm the one without a soul i'm the one with this big fucking hole
no new tale to tell twenty-six years on my way to hell
gotta listen to your big time hard line bad luck fist fuck
don't think you're having all the fun
you know me i hate everyone
http://www.mediafire.com/?zzuojkz3dzo
Nine Inch Nails - Ghost I - IV
Är du ute efter 36 låtar utan en tillstyrsel till en röd tråd så är Ghost I - IV helt perfekt. I övrigt så är den riktigt tunn och bleh. Trent Reznor gjorde en utmärkt skiva som går under namnet The Fragile, där han utforskade ny mark med elektroniska ljudlandskap och instrumentella bitar. När han ska göra det igen så tar han det till överdrift. Det blir som Chopin, för mycket av samma visa.
Är även osäker på om Trent ser denna skiva som en "riktig" skiva eller om det bara var ett experiment. Minns inte hur det var och tänker absolut inte googla efter svaret, jobbit juuh.
http://www.mediafire.com/?zklxkndnftx
Tenacious D – Tenacious D
Jack Black är en människa som flera upplever som väldigt motbjudande och jobbig - mest som en löjlig clown som är allt annat än rolig. Jag är en av de. Därför så blir jag otroligt förvånad över den kompetens och skicklighet som bandet Tenacious D visar upp på sin s/t skiva. Jack Black och Kyle Grass gör utmärkt rockmusik, blandat med ”roliga” inslag. När det lustiga och skojiga finns i låttexterna så fungerar det utmärkt, även fast man aldrig skrattar åt det på samma sätt som med t ex Flight of the Concords. När de har sina skits emellan låtarna så är det inget annat än hemskt och ger en rejäl dödsångest för allt folk som är över 16 år. Tack vare det innehåller skivan runt 50 procent ren sörja. Alla låtar håller inte samma nivå som t ex Friendship och Wonderboy, så de låtar som är bra på skivan är relativt få med tanke på att skivan innehåller 21 stycken. Albumet är verkligen en standardmätning för en ojämn skiva som går ifrån att man frenetiskt hoppar över vissa låtar till att klicka på repeat-knappen så att tummen får kramp under andra. Jag överdriver tamejfan inte, vissa låtar ger en verkligen ångest över hur dåligt det är!
Det jag vill nu är att de skärper till sig och gör ett seriöst försök till att göra en superskiva, något som de verkligen har i sig! Som det är i denna skiva så kan man gilla det - men väldigt reserverat och med distans. Jag utlyser något som man kan totalälska! Ta bort de värdelösa sketcherna, de halvdana låtarna och ge oss något som ett seriöst band skulle släppa! Resultatet skulle bli riktigt smaskigt, I'm sure.
http://www.mediafire.com/?mbezkwlm9ww
Radiohead – The King of Limbs
Någonstans var det tvunget att ta slut. Det underliga är att jag faktiskt trodde att deras makalösa förnyelseprocess aldrig skulle stanna av eller halta. Frågan är: Hur följer man upp skivan In Rainbows? Ett sådant klimax kommer man nog aldrig få uppleva igen. När de nu släpper sin efterföljare The King of Limbs så lämnar besvikelsen en väldigt bitter eftersmak. Det är ingen förnyelse alls! Skivan är en musikalisk tillbakagång till Kid A och Amnesiac. Det man får höra är redan utforskad mark och känns nästan som ratat material till dessa två skivor. Nu är det snack om att när den fysiska skivan släpps senare i vår så kommer det vara i form av ett dubbelalbum. Kanske är det så att krutet ligger på den skivan. Kanske. Jag håller fast vid den tron att det bästa är yet to come och lämnar denna skiva bakom mig. Den är inte dålig på något sätt (den slår de flesta nya skivsläpp med råge) men för att vara ett Radiohead-släpp så är det väldigt slarvigt och tillintetsägande.
Ohh my aching heart! Snälla, gottgör mig senare i vår. SNÄLLASNÄLLA.
http://www.mediafire.com/?e3n2uebxzcqyq19
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)