soul, folk-rock, contemporary pop
Tänk dig en cirkel med rödvinsdrickande, illaluktande, rökande hipsters i ”moderna” solbrillor och den obligatoriska ”ironiska” mustaschen. Tänk dig att de diskuterar en skiva som har riiiikig känsla i sig. Inget massproducerat skräp som den senaste idol-vinnaren har släppt diskuteras här inte!
Skivan de pratar om är såklart Astral Weeks av Van Morrison. Och hur mycket jag än hatar den typen av människor så har de gawd damn rätt här. En skiva med mer själ och känsla i sig är svår att hitta. Astral Weeks är White boy Soul, med en av de märkligaste ljudbilderna en skiva har haft. Svårlyssnat: ja. Underlig: ja. Men fyfan vilken känsla det är i skivan! Det är hur lätt som helst att driva med Van Morrisons sånginsats i skivan och det tar ett bra tag att komma över. If you ever.. Däremot så är det en av tidernas mest kritikerhyllade skivor. Att han är en av de största rockikonerna genom musikhistorien orkar jag inte ens nämna. Fast nu gjorde jag det. Fan.
Det rekommenderas varmt att vara lite småfull när man lyssnar på den också, på nåt sätt blir det bara bättre. Inte ens lite faktiskt, då den är en av de mest optimala skivan att lyssna på packad, sittandes på en kobbe under en solnedgång med armen runt en kramgo människa. Eller människor (If you be Pimpin!)
http://www.mediafire.com/?twyh0tz1yxw
