Bob Dylan – Blonde on Blonde



Detta ständiga prat på forumen om Bob Dylan verkar aldrig avta.
Dylan är överskattad, säger den första.
Du förstår dig inte på musik, säger den andra.
Du är dum i huvudet, säger den första.
Din mamma är dum i huvudet, säger den andra.
Und so weiter.

Dylan är verkligen inte överskattad. Att ens påstå en sådan borde vara ett brott mot någon sorts lag i FN. Att påstå en sådan sak är ungefär lika löjligt som ett tonårsuppror, om dina föräldrar är för något, måste du vara emot. Är kritiker och de flesta människor överens om Dylans storhet, så väljer du att vara emot. För att damn it feels good to be a hipster, som är mot sådana saker som den lättpåverkade massa faller för. Som ju Dylan är. Eller? För att undvika att detta utvecklas till ett hat-inlägg mot hipsters så movear jag on.

Självklart får man tycka vad man vill om Dylan. Alla gillar honom inte. Självklart ska det respekteras. Det som stör mig något så in i helvete är att folk hela tiden förringar hans betydelse och hans storhet. Även om jag inte är ett jätte-fan av The Beatles så är jag väl medveten av deras betydelse på musiken och vari deras storhet ligger. Jag kommer aldrig säga att de är överskattade, för jag har inte ett jävla train wreck i huvudet.

Men! Skivan! Blonde on Blonde! Många hävdar att det är en av hans bästa. Absolut, i topp ska den vara. Men Dylans envishet med sitt munspel förstör alldeles för mycket. Jag vrider verkligen inombords när han drar loss på den. Det är alldeles för högt och låter, på det fackliga språket, för jävligt. Annars är texterna och låtarna så bra man bara kan önska sig. Hans röst har även det där roliga stuket på sig. Att gå upp och ned i tonfall under varje mening, nästan till den graden att det blir skrattretande. Hans röst är bättre på andra skivor även om han låter mest som just ”Dylan” på Blonde on Blonde.

Den står ut som en klassiker ur en musikhistoria som har så mycket att erbjuda att man blir varm i magen av bara tanken. Även om den då inte är Dylans bästa skiva så är det en skiva man måste ha lyssnat på, om än bara för att höra Dylan när han låter mest som ”Dylan”.