Wilco, gruppen som är överskattad hos kritikerna och underskattade av den gemene massan, visar på att deras talang inte är att förringa och släpper en genombra skiva. På Sky Blue Sky spelar de i samma stil som The Shins gör på skivan Oh, Inverted World. Vanligtvis så spelar de mer rock än The Shins men så är icke fallet haer!
Det är lugnare än Wilco brukar vara, något som funkar till deras fördel. Skivan är något av en konceptskiva, där huvudtemat är kärlek. Suck. Igen. Skillnaden är att skivan beskriver det som händer efter uppbrottet, tämligen ingående, med flera faser inkluderade. Sky Blue Sky är en riktig grower. Första gången hade jag väldigt svårt för den och tänkte mest: Ännu en överskattad Wilco-skiva. Efter några genomlyssningar var jag fast. The final knockout får man av de träffsäkra texterna, som så sorgligt beskriver något de flesta kan relatera till. Och som till slut, efter mycket lidande, vänder och blir mer upplyftande! As in life!
