Denna ständiga val-ångest. När Bowie väl ska skrivas om, vilken skiva väljer man? Utan tvekan skulle jag kunna fylla ut en bok som skulle slå Bibeln på fingrarna i antalet sidor om jag hade tid. Bowie ger en så mycket att skriva om att minst hälften måste sållas bort!
Station to Station är min favoritskiva med Bowie, har alltid hävdat det och kommer att fortsätta hävda det. Skivan är från 76 och är själva floden från berget som sedan skulle bilda de tre Berlin-sjöarna. Det är inte riktigt lika instrumentalt och experimentellt som det komma skulle på de tre nästföljande skivorna. Klart är att glamrocken från det tidiga 70-talet är länge sedan glömt. Även det jazziga från Young Americans är utbytt. Utbudet är något nytt, något som låter långt mer producerat än tidigare. Och långt mer knarkigt.
Faktum är att Bowie själv sagt att han inte mindes hur inspelningen av Station to Station gick till, då han var så drogberoende under tiden. Kan man höra det? Om man betänker det faktum att droger inom musik ofta leder till kreativitet, visst. Även vissa av texterna är även starkt inspirerade av hans drogrelation. Titel- och inledningsspåret Station to Station har denna underbara mening i sig:
It's not the side-effect of the cocaine
I'm thinking that it must be love
Så enkelt. Så bra.
Mer orkar jag inte ta upp. Självklart finns det hur mycket mer att skriva om. T.ex. om vad inspirationen till TVC 15 är, om hans alter ego; The Thin White Duke och den underbara låten Stay. Och varför frasen: "Don't you know, you're life itself" från låten Wild is the Wind är något av det bästa som skrivits.
Men, kontentan: föregångare till Berlin-trilogin, uppbrott från tidigare stil, skiftande av alter ego till The Thin White Duke och den ökande experimentaltitel.
