The Flaming Lips är en av de allra största inom genren ”de ballar ur”. Deras lusta för experimentell musik är vida känd och vida uppskattat. Nu senast har de släppt en skiva som är 24 timmar lång, för de vill nyansera sättet vi lyssnar på musik. De vill göra det till ett mer bakliggande ljud, något man inte lyssnar på intensivt men att det ändå ska vara där. Tillägas ska att jag inte lyssnat på den än men detta är nästan exakt det Brian Eno gjorde när han plogade upp vägen för ambientmusik (eller hissmusik, om du nu vill använda lekmannaordet). Det gjorde Eno på 70-talet.
Denna skiva är en av deras mera poppiga verk, den har bandets vanliga strukturer men ägnar inte överdrivet mycket tid åt att få underliga ljud ur en gitarr med ett rivjärn eller en rostig osthyvel (inte säker på om de gjort det men jag skulle inte bli förvånad). Introlåten Turn it On sätter tonen på hela skivan. Deras karaktäristiska stil hörs klart men är något tillbakadragen. Deras ledare, Wayne Coyne, får mycket utrymme med sin sång.
Skivan är helt klart värd några genomlyssningar, även om du inte är fan av experimentell rock. Try it out.
Och goosh vad Wayne Coyne är jobbig på twitter. Han skriver allt med minst tre utropstecken. Han skriver hela tiden att saker är groovy och cool. Han postar hela tiden underliga bilder på färgexplosioner och abstrakta konstverk. Han uppträder verkligen som om han vore en 20-årig hippie, med tillgång till twitter. Han är 50 bast.
Extratips att lyssna igenom låtarna Turn it On och Superhumans.
Superhumans
