Jay-z – Vol. 1 In my Lifetime




Nu kommer denna som en reprimand till alla som ”älskar Jay-Z” och aldrig hört något annat än 99 problems, Empire state of mind och skivan Watch the Throne. Har du hört några låtar och en dålig skiva, som inte på något sätt påminner om det som gjorde Jay-Z till en av världens största rappare, ska du inte uttala dig och du älskar definitivt inte Jay-Z.

Hör ni den bittra tonen? Beror det på att jag ätit ägg och pasta både till lunch och middag? Nej, denna irritation är något djupare. Det är inget emot folket som inte lyssnar på musik som jag gillar, det är folk som säger saker utan att ha någon som helst aning om vad de pratar om. Detta problem sträcker sig över alla samtalsämnen men jag väljer att fokucera på Jay-Z, dagen då jag ätit ägg och pasta både till lunch och middag. 

Skivan i sig är varken den bästa eller sämsta han släppt men den är så typisk i sitt sound och i texten att den får fungera som ett måttstock för vad Jay-Z är. Skivan är mellanmjölk – helt okej, den är en ostmacka utan gurkbitar på – bra men kunde varit bättre och med de liknelser får det vara nog. Gillar du Jay-Z, lyssna då på Jay-Z! Gillar du inte Jay-Z är det också okej, but you're on my fucking list..


Och ingen har väl missat beefen mellan rapparna, om east -west coast och jada jada. Bästa raden ur skivan:

"I want Biggie to rest in peace, as well as 'Pac
 How real is that?"