När det pratas om The Smashing Pumpkins måste det
delas upp i två delar: perioden före Mellon Collie and the
Infinite Sadness och perioden efter denne. Om det pratar om perioden efter
skivan med det uppmuntrande namnet så kan det sammanfattas med ett
ord: besvikelse. Visst hade Adore sina stunder men mest var det
upprörande dåligt, så självklart endast släppt för att tjäna
pengar – avsaknaden av dess tidiga själ var som bortblåst. Men nu ska
vi minnas klyschan ”undantaget som bekräftar regeln”, för här
är detta undantag!
Det är cirka 20 år sedan som The Smashing
Pumpkins gjorde musik med så mycket substans att de toppade Nirvana.
Det är 17 år sedan deras förra superskiva. Här är den värda
uppföljaren. Delvis raspande, med det klassiska SP-soundet intakt,
delvis ballader med 'finstämman', så innehåller Oceania hela Sps repertoar. Det är
bra, självklart inte i närheten av deras första släpp men det ger
en sorts värdighet till deras existens efter Mellon Collie som inte
har funnits innan. Om de hade lagt ned helt abrupt, eller tagit till
shotgun-solution som Nirvana, så hade de gått till historian som
obefläckade, som en helt perfekt musikgrupp. Men de fick en
efter-period som de gärna hade klarat sig utan.
Tur är väl det att de äntligen lyckades släppa en
bra skiva. Min enda invänding mot albumet är att det sjungs
alldeles för mycket om kärlek men det har väl mer med min cyniska sida att göra än något annat :)).
